Det fanns en tid då Sveriges befolkning andades framtidstro. Det var inte svårt att få arbete. Ofta behövdes bara ett besök hos en arbetsgivare så var det klart. Det var inte ens nödvändigt med en utbildning för att kunna försörja sig. Vi hade ett pensionssystem värt namnet. Toppdirektörerna hade resonabla löner. Kort sagt: Sverige blomstrade. Det enda molnet på himlen var kalla kriget. Fascismen var besegrad för denna gång.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns ett program på radio från den tiden. Det handlade om teknikutveckling och vad automatisering skulle kunna ge för effekter på arbetsmarknaden. Experter uttalade sig om att en hel del jobb skulle försvinna och att nya och mer intressanta skulle skapas. De såg mycket positivt på framtiden. Man hävdade också att automatiseringen skulle innebära att vi inte behövde arbeta lika mycket. Vi skulle få mer fritid och tid till personlig utveckling. Ja, så prognostiserade dessa experter framtiden. Verkligheten kom dock att bli en helt annan.
Vi har sett en utveckling där industriledarna, i stället för att låta tekniska framsteg gynna de anställda och samhället, maximerat sina vinster och delat ut överskott till aktieägare. Lönerna för den rikaste delen av industriledarna har skenat iväg och i dag tjänar industrins toppdirektörer hundrafalt mer än dem som arbetar ihop deras förmögenheter. Steg för steg har välfärden urholkats för att gynna dem som redan har. Och skillnaderna ökar snabbare än någonsin. De rikas inkomster av kapital, alltså den rikedom som i sig genererar större förmögenhet, bygger på orättvisorna ytterligare. Denna grupp har också råd att anlita experter för att komma undan den skatt som skulle kunna finansiera vår gemensamma välfärd. Ironiskt nog söker man med ljus och lykta för att återskapa det som kallas ”enkla jobb” för att kunna sänka löner och öka på klasskillnaderna än mer. Lägg till det att man finansierar lobbyister för att skydda ett orättfärdigt system, så inser man vem som besitter den största makten över utvecklingen.
Dagligen rapporteras om brister i våra välfärdssystem. Vi har en åldringsvård som går på kryckor. Det saknas boendeformer som passar sjuka åldringar. I flera kommuner och landsting beslutas att patienter ska skickas hem trots att de inte är färdigvårdade – ofta med ett stort personligt lidande som följd. Det här är ett resultat av att våra sjukhus är underbemannade och saknar den tydliga styrning som staten förr stod för. Landsting och kommuner gör lite som de vill med löner och anställningsvillkor. Detsamma gäller våra skolor med dåliga löner och okvalificerade lärare. Som grädde på moset dräneras systemen då privata lycksökare tillåts skapa vinster på just skola och omsorg. Skattebetalarnas pengar rinner mellan fingrarna på våra politiker. Detta sker medan staten ser på och olikheterna mellan kommuner bara ökar på orättvisorna.
Fortfarande matas vi med optimistiska framtidsutsikter – särskilt i valtider. Vi får höra politiker, ekonomer och andra experter sia om hur bra allt ska bli om vi bara gör som de säger. Min fråga blir då, hur har det kunnat bli så mycket sämre undan för undan trots alla fagra löften om en ljusare framtid? Hur har klasskillnaderna kunnat skena ohämmat? Varför hymlas det med dagens fascister? Gjorde vi inte som ni sade? Vi röstade ju trots allt fram våra politiker.
