I dag pratade jag med en maskör på en institutionsteater där jag just nu är engagerad. Vi pratade om nedskärningar i kultursektorn, eftersom det är vad kulturarbetare som inte känner varandra så väl ofelbart kommer in på inom några minuter. Institutionsteatrarna har fortfarande hela avdelningar för kostym och mask, verkstäder för scenografi och attribut, röstpedagoger, tvätteri och möjlighet att anställa musiker, koreografer och, när ett manus behöver bearbetas, exempelvis mig. Teatermänniskor var ju i tidernas begynnelse rent patrask, narrar, och stundtals känns det som om vi är på väg tillbaka dit. Ty hur många vrider sig i plågor när de läser ovanstående redogörelse för de resurser vi ännu har kvar? Resurser som kostar skattemedel! Så fasansfullt.
Jag vågar inte skriva att kulturens roll i ett samhälle är en helt annan än att dra till sig så många människor det bara är möjligt. Det är i och för sig min åsikt, men jag vill ogärna göra mig skyldig till hjärtinfarkter på högerkanten så här i årets första, köldrosslande andetag. När jag först började arbeta med teater, som 17-årig kaffehämtare, sufflös och assistent, levde jag i en något särpräglad kärleksrelation med en påfallande ljushyllt, pulkaåkande och tomatsmörgåsmumsande värmlänning. Han blev särdeles upprörd när jag förklarade vad det är som kostar pengar när man gör en teaterföreställning. Han undrade varför det var så dyrt, och jag berättade om kostnader utöver medverkandes knapra uppehälle: ljus, annan teknik, rekvisita, lokalhyra, manusrättigheter, alla medarbetare som behövs utöver regissör och skådespelare. ”Man kan göra teater hemma i lägenheten!”, kväkte han. ”Man kan använda vanliga glödlampor!” Ännu argare blev han när jag berättade att de flesta skådespelare har fyraårig högskoleutbildning i yrket. ”Säg en känsla. Glad? Okej, nu spelar jag att jag är glad. HURRA, HURRA! Man behöver ingen högskoleutbildning för att spela att man har olika känslor!!!” På den tiden framstod min värmländske vän i vikens uppfattning som mer än avvikande, vill jag tro. Men i dag skulle den kunna rendera honom ett gig som ledarskribent.
I takt med krympande kulturbudgetar och vidhängande kultursyn närmar sig teaterns verklighet, i små men märkbara steg, just den primitiva tankesfär som min hjärtevän från ungdomsåren förfäktade. Faktum är att kulturen är ett av de områden som är populärast att diskutera offentligt utan att riktigt veta vad man egentligen talar om. Jag minns när jag 2012 förde ett kortare samtal med dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som kom till min lilla teater för att lyssna på en debatt vi ordnat. Jag frågade henne om hennes syn på finansiering av just små, fria scener, och fick motfrågan: ”Om du ser en bra film – blir den då mindre bra för att den kanske är sponsrad av Cloetta?” Nej, det blir den ju inte, men jag betvivlar att Cloetta skulle vilja sponsra en teater med 80 publikplatser. Något säger mig att det inte skulle kränga tillräckligt många Plopp för att företaget skulle få sin investering tillbaka.
Vid den tiden hade det ganska nyligen blivit omöjligt att påpeka att kulturfinansiering inte handlar om strategisk marknadsföring och att räkna huvuden i salongerna, utan om att säkra tillgången till god kultur för alla, oavsett plånbok. Ja, nu hör jag kranskärlen dra ihop sig där ute! Andas bara lugna, djupa andetag. Kulturen ska inte ta ifrån någon möjligheten att köpa en tröja på H&M eller läsa en intervju med Paolo Roberto i Men´s Health, jag svär vid Gud. Allt är bra! Somna om nu.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
