När jag började högstadiet och träffade min bästis visade det sig att hon älskade alla typer av tävlingar. Inte i sport, det var inte hennes grej, men däremot kinaschack, backgammon, kort, Monopol, Risk och andra typer av spel som kan göra barn till barnamördare.
Grejen med bästis var inte att hon var en dålig förlorare. Hon var en fruktansvärd vinnare. Alla har mött sådana. Man vill som bara strypa dem istället för att gratulera.
Givetvis vann hon oftare än hon förlorade. Det blir lätt så när överintelligenta människor med fotografiskt minne propsar på att spela Memory eller flaggspelet.
Ett tag fick jag för mig att tävla i karate. På min första och sista officiella tävling kom jag tvåa i SM. Efter en hel dags nervös väntan på första fighten förlorade jag med tre noll.
Det var bara två deltagare i min klass. Pokalen var jättefin men det spelade ingen roll. En tvåa är inte en etta.
Jag avskyr fortfarande att tävla. Ändå tävlar jag hela tiden. På gymmet, promenaden, affären. Överallt. De flesta tävlingarna är inofficiella. Mina medtävlare vet inte om att de deltar.
Ofta är det snabba tävlingar. Som vilken kö som kommer först fram till kassan. Eller vem som äter upp maten först. Numera är det bara jag och hunden kvar i startfältet. Att förlora mot en tik är lättare. Hon ler aldrig överlägset. Efteråt går hon gärna ut och tar sig en efterrätt. Några slick fågelbajs eller varför inte en frusen skitkorv i en snödriva. Den tävlingen är inte lika lockande men man ställer väl upp ibland.
Mitt fågelbord är annars den mest utdragna tävlingen. Som en sorts ultramaraton i vem i byn som har flest fåglar. Det vill säga vem som har den godaste maten i trädet.
När jag flyttade hit i höstas satte jag upp en behållare med fröer och några talgbollar. Jag tog till och med bort nätet runt bollarna så inget skulle kunna hindra dem. Ändå var det runt grannens bord som de kvittrade och sjöng.
Det var när jag skulle till Stockholm en vecka och bad grannen att sköta om fåglarna som jag insåg att tävlingen inte bara pågick i mitt huvud.
Numera har jag tre behållare med olika menyer i varje plus talgbollar, kokosnötter, fläsksvålar, äpplen och en sorts finsk isterkorv. Den dinglar i grenen ”som lemmen efter parningen” som Sven-E i Pistvakt skulle sagt. Den är inte visuellt aptitlig men fåglarna är glada. Ekorrarna också, lekatten och råttorna.
Ibland kommer det ovanliga arter som gråspett och steglits. Men när pärlugglan slår sig ner blir det dålig stämning bland småfåglarna. Antingen flyr de till skogs. Eller flyttar in bland grenar där ugglan inte når dem. Sedan sitter de där som levande entrecoter och njuter av sitt tillfälliga övertag mot predatorn.
Själv kan jag sitta i timmar och stirra på min rönn. Det är som den långa älgvandringen fast bättre.
En lite sorglig men ändå hoppfull tanke har slagit rot den senaste tiden: Ju ensammare människa desto rikare fauna. Jag har inte hunnit bli en crazy cat-lady. Ännu. Men tendensen finns där.
Under lång tid kom en råtta på besök under diskbänken. Jag hörde den krafsa men brydde mig inte så mycket. Tills en dag då jag skulle ta ut soppåsen och konstaterade att botten var uppäten och slask rann över fötterna. Efter viss tvekan for jag till järnaffären och köpte en fälla. En skonsam fälla som skulle decapera besökaren på någon sekund.
Jag hörde krafset. Fällan slog igen. Sedan började den utdragna dödskampen. När jag tittade in låg svansen och de perfekta fötterna stilla. Med tårar i ögonen slängde jag både fälla och råtta och tänkte att jag aldrig mer ska ta någons liv.
För en vecka sedan hörde jag prasslet igen.
Numera finns det ingen soppåse att gnaga på. Bara diskmaskinstabletter och grönsvampar.
Den tävlingen har jag inte gett mig in i ännu. Att vinna över råttor lär ändå vara omöjligt.
