Arbetsdagen är till ända, zoom-fönstret från ett styrelsemöte stängs ned. Laptopen förvandlas som i ett trollslag från arbetsverktyg till nöjesmaskin när Viaplay-fliken öppnas upp. På köksbordet ligger travar med möteshandlingar som jag är för lat för att städa undan. Snusdosan åker fram och en prilla Göteborgs rapé mini åker in under överläppen. Magen knorrar efter dagens alla koppar kaffe som sköljt genom tarmarna. Trött förflyttar jag mig från köksbordet till det antika kinesiska träbordet i vardagsrummet, som min bästis menar består av ”drivved från innersta Mongoliet”, där jag ställer från mig laptopen och intar ryggläge i soffan.
Hjärnan orkar inte tänka en enda komplex tanke till, resten av kvällen ska enbart bestå av dumburk och spänning. I Viaplays streaminglistor poppar passande nog en tolkning av ”Hans och Greta” i skräckfilmstappning upp.
Helt i linje med vår tids uppgörelse med förlegade könsroller kallas rullen ”Greta och Hans”, där Greta knappast är någon fjantig följeslagare till besserwissern Hans, tvärtom hans äldre syster (Greta är väl omkring 15 år och Hans kanske tio). Det är hon som leder sin bror genom skogens alla faror och lär honom att inte lita på främlingar: ”Om du får något utan att betala, fråga dig vad de egentligen vill”.
SPOILER ALLERT! Häxan, som by the way coola Alice Krige gör en grym tolkning av, vill inte käka upp Greta, däremot göra henne till en partner in crime. Greta besitter själv trolldomens krafter, hon behöver bara lära sig att behärska dem. Lilla Hans, däremot, anser häxan belastar sin storasysters magi-potential och kan med fördel kastas i elden för att sedan väl avsmakas. Ett krig mellan mörker och ljus, ont och gott, utspelar sig inom Greta. Ska hon stillatigande se på när hennes bror blir till ännu en julgris på häxans bord eller bör hon ingripa?
Självklart följer den i grunden godhjärtade Greta till slut sitt samvete och besegrar häxan med hjälp av sina nyfunna trolldomskrafter. Det goda vinner över det onda även i den moderna tappningen, slutklämmen är dock ännu att vänta. När en helt okej genomförd skräckversion av en gammal klassiker ska komma med sensmoralen, á la 2020-talet, är budskapet följande:
En 15-årig tjej har kommit på vem hon egentligen är och förstår att hon behöver fortsätta leva sitt liv i den unika skrud som givits henne. Hennes roll som ställföreträdande morsa till sin lillebror står dock i vägen, ”på den punkten hade i alla fall häxan rätt”, så hon sätter sin tioåriga brorsa på en snäll häst som, under Gretas förtrollning, ska ta honom till skogshuggarnas tillhåll i en annan del av skogen. ”Han ska inte behöva stå i min väg och jag ska inte heller stå i vägen för det liv han behöver leva.”
Vad är det för en konstig slutsats att dra för två föräldralösa småttingar som bara har varandra? Det här eviga tjatandet om att ”nå sin fulla potential” och att beskriva nära relationer som betungande, något som står i vägen för att bli ”den du egentligen är”, hur tröttsamt är det inte? Om det inte vore för att jag vet att vi lever i självförverkligandets tidevarv, individualismen, så hade jag skrivit en arg ”tvättstugelapp” till produktionsbolaget och klagat.
Det gemensamma avvecklas och det privata brer ut sig. Bostäder blir till lyxvara för de som ”vågat satsa på sig själva” (läs: äger kapital), borta är klassanalyser och tankar om solidaritet. Lägre skatt och ”mer i plånboken”, men om du blir sjuk får du klara dig själv, att du inte har råd är bara ditt eget fel. Så våga satsa! Står någon i vägen? Dumpa.
Jag går och lägger mig med tusen tankar om livet och människans behov av samhörighet den här halvtrista vardagskvällen. Planen att bara hänge mig åt dumburk och spänning gick åt helvete.
