"Jag väntar vid min mila medan timmarna ila..." De välbekanta raderna kommer till mig gång på gång då jag har mitt nattpass vid kolmilan i Silvergruvan. Det känns spännande att sitta där i den mörka natten med stjärnorna glimrande över mig. Och tankarna går till de förfäder vi har som har suttit här som jag gör vid den pyrande milan där ved omvandlas till högvärdigt bränsle. Skillnaden blir förstås att för mig är drivkraften att få en upplevelse medan det för förfadern handlade om att lyckas med kolningen för att få bröd på bordet till familjen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men känslan delar vi säkert av att ha ansvar för en process som har sitt eget liv. Och tiden att tänka.
Mina tankar vandrar från milan till den resa som församlingens konfirmander och assistenter gjorde med oss ledare till Krakow i Polen. Många spännande upplevelser förstås, men den upplevelsen som särskilt stannar kvar är besöket i koncentrations- och utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Alla har vi kunskaper om vad som hände och utspelades där, men det gör något med mig och oss att vara på platsen där det skedde, att inte se en film där fruktansvärda scener utspelar sig på en perrong utan att stå på perrongen där människor sorterades mellan den omedelbara döden i gaskamrarna eller att möta döden genom arbete och hunger. All den ångest och skräck som funnits där kommer som en aning med en ny dimension till mig.
Hur kunde detta hända? Det är den frågan som ständigt kommer. Hur kunde nazisterna bli så likgiltiga för de lidanden de skapade? De som i sitt tänkande gjort judar och andra de utrotade till icke-människor, något som såg ut som människor som de själva, men som inte var människor. Nazisterna såg att de var skadliga för att de var judar, zigenare, homosexuella eller något annat som passade in i det som var deras föreställning om den världen som de ville ha.
Ett sätt att tänka som vi i dag med kraft förkastar och förfasar oss över. Men samma sätt att tänka kan vi se över världen i dag, människor dödas för att de tillhör fel religion, etniska grupp, familj eller åsiktsgruppering.
Och tanken kommer till mig under de tindrande stjärnorna, finns det här sättet att tänka också hos oss, hos mig? Skulle ett Auschwitz-Birkenau kunna hända hos oss? Eller kan detta med att göra andra till något annorlunda, med begränsat människovärde, få andra uttryck. Exempel på hur vi i dag i tider med flyktingar, EU-migranter, social utslagning, behandlar människor olika kan vi alla se framför oss. Också jag, i mitt tänkande om, och bemötande av, människor jag möter.
Genom att försöka förstå att också jag skulle kunna vara den jag möter och försöka förstå hur jag skulle vara den så gör jag den till en medmänniska. Och respektera denna människa för vad den är. Kanske behöver jag inte acceptera allt vad denna människa gör, men att du är en människa som jag.
De tankarna kommer till mig vid den pyrande milan under de tindrande stjärnorna...
