8 mars har kommit och gått. Hur klarade du ”kvinnodagen” i år?

I fjol kom du stickande med en ask geléhjärtan och en inplastad bukett med tre trötta rosor som du slitit till dig på macken. Blev lite sur när stora tacksamhetskramen uteblev.

Okej, du menar väl, men det kan inte hjälpas att de där små hyllningarna gnager lite, de känns som ett mycket litet plåster på ett stort skavsår. För nånstans vet ju både du och jag att geléhjärtan en dag om året inte hjälper mycket mot obalansen mellan könen: Det är fortfarande du som har mest pengar, makt och status, det är du som äger det mesta av privat mark här i landet, vad säger du om att ge mig några hektar åkerjord nästa år stället?

I år blev vi ju också genom hamnarbetarstrejken påminda om att man kan få två kvinnor, till priset av en man, till exempel ett vårdbiträde och en kvinnlig fattigpensionär till priset av en hamnarbetare (redan före strejken)… Jag kritiserar inte deras strejk förstås. Men ibland önskar man att urgamla fru Olsson som slitit i fiskrenseriet hela sitt liv skulle ta sin hemtjänstassistent med sig och sätta sig utanför riksdagshuset och vänta på bättre tider. (Då skulle de nog få vänta, förstås – därinne sitter ett vänstergäng och ska försöka regera landet efter ett högergängs anvisningar! De kunde väl lika gärna fördriva tiden med att hålla ett sånt där cuddle party som coacher numera förespråkar, det ska vara så bra för själen att bara sitta och kramas…)

Värre är att du och din gamla y-kromosom står för nästan allt våld i samhället, från byslags­mål och gängkriminalitet till misshandel i hemmet. Och när jag läser om hur du tafsar och trakasserar kvinnor i folksamlingar så blir jag så sur att jag vill kräva en lag om att män bara ska få vistas på offentliga platser om de har en kvinna i sällskap som kan hålla reda på dem. Lite sådär som i vissa arabstater, fast omvänt.

Nej, du behöver inte ge mig rosor. Men du får gärna tacka mig för allt jag ger dig. Till exempel för att jag delar din försörjningsbörda och låter dig vara föräldraledig och lära känna dina barn och bli en hel människa! Du kan tacka mig för att jag inte kryper för dig numera, inte är rädd för dig eller fjäskar för dig. Jag håller på att lära dig att stå rak sida vid sida med en självständig kvinna, utan att bryta ihop. Hoppas du fattar vad det är värt!

Men om du är en av dessa som måste förtrycka en kvinna för att känna dig manlig, då är det läge att varna dig. För i framtiden kommer jag och mina döttrar inte att välja dej till partner för vi behöver inte en boss att passa upp på, inte en mobbare eller övervakare, eller en fordrande gnällig pojke som vill ha mammas odelade uppmärksamhet. Är du en sådan man kommer du tyvärr att med tiden bli mycket ensam och bitter. Det kommer att vara du som blir incel-mannen som inte förstår att kärlek är något man bara kan förtjäna, inte kräva (numera). Det blir du som sitter där som ett anonymt troll framför datorn och vräker hat och hot och grova förolämpningar över kvinnor du inte kan få, samtidigt som du inbillar dig att allt är feminismens fel.

Fast jag vet att du egentligen alltid längtat efter en kvinna, så där som den gamle skogsarbetaren i obygden som jag talade med en gång: han hade aldrig lyckats få ihop det med nån, fast han hade förberett sej ordentligt med att läsa en massa porrtidningar. ”Jag vet minsann hur jag skulle kunna ge henne organism efter organism”, som han sa. Han hade också fått allting om bakfoten

Men det har hänt nånting de senaste årtiondena som ger gott hopp för framtiden. Män tar alltmera ansvar för sina barn. Du som tagit hand om din lilla dotter kommer inte att tåla att manssamhället hanterar henne illa, och du som lärt känna din son från början kommer inte att bli en främling när han blir äldre. Och visst vet du att jämställda äktenskap upplevs som lyckligare och håller längre, enligt statistiken?

Det finns ju en internationell mansdag också, utlyst av FN 1999. Det är den 19 november och den dagen är bland annat till för att förbättra relationen mellan könen och främja bra manliga förebilder! Som den här:

På trettitalet ställde den spanske anarkistledaren Buonaventura Durruti till med så mycket strejker på arbetsplatserna att han inte fick några jobb, så hans fru fick försörja familjen medan han skötte hemmet. En dag kom hans hårdföra anarkistkamrater hem till honom och rös när dom såg honom i förkläde, i färd med att byta blöjor på sin minste. ”Men Buonaventura”, sa dom, ”ska du hålla på med såna där fruntimmerssysslor?” Han fnös: ”Hur inbillar ni er att ni nånsin ska kunna förändra samhället om ni inte ens kan byta blöjor på er egen unge!”