Det där var riktat rakt och bestämt till mig och min väninna. Vi hade i sammanlagt en minut utforskat ett köksredskap i plast och lekt lite med det. På ett café. På Söder. I Stockholm. Ett litet kreativt utspel från två till synes otuffa på ett tufft hipstercafé på Söder i hufvudstaden. Vi hade fikat och pratat länge, länge och nu tog orden slut och vi behövde leka lite. Min väninna skrattar och jag med.  Vi spelar kastanjett på varsitt köksredskap i plast som jag gett min väninna både på skoj och på lite allvar. Hon behövde dem.

En ung kille med bakåtkammat hår på ett café på söder vänder sig då om och ber oss hålla käften i princip. Men på hans sätt. Hans överklassätt. Jo, jag vill mena att det är så. Den där tonen i ”kan ni vara så vänliga att lägga av med det där!” Han blev störd. Av mig. Och min väninna. Av vårt uppsluppna, spontana och kreativa lite södermanér. Så som Söder var förr. Innan Söder köptes upp. Såldes ut. 

Vi träffas sällan. För att vi inte bor i samma stad. Hon i Stockholm och jag i Göteborg. Båda i varsin hyresrätt. Båda omringade av överklassungar som köpt lägenheter i ombildade föreningar i spännande Linné och på spännande Södermalm. Jag återkommer ofta till det. Ja, varje dag. För att det är så påtagligt. Det märks på hundraserna. Det till och med märks på val av hundbajspåsar. Rosa, gröna, turkosa, blå. Att det inte är vanligt folk som bosätter sig i de här stadsdelarna längre. För det har vi inte råd med. Längre. Nä här gäller det att sticka ut och märkas på alla de sätt. För att både synas och smälta in på samma gång. Och när jag tänker på det viset så måste jag alltid relatera det till dess motsats. Till den som inte har nånstans att bo, eller till ”hur gjorde de på stenåldern?” Urbeteendet, liksom, hur var det? Egentligen? Var inte det nyfikenhet, månne? Innovation? Wow, hur fick ni till det där?

Jag minns nu också att när jag kom in på caféet och skulle tinga två platser, jag kom dit före min väninna, så drabbades jag av den där småstadstjejkänslan av att försöka få plats på nån annans plats. Jag till och med brottades med tanken; tänk om vi stör, vi kommer kanske skratta högt och störa? Och där vid bordet intill, där den ”störda” killen sen kom och satte sig, satt en lärare med en hel hög med prov som skulle rättas, tänk om vi stör honom? Det gjorde vi inte. Han log och rättade på. Kanske kom han hit för att slippa sitta hemma och bli störd av sina egna tankar? Sådär som jag själv kan bli ibland. Eller för att han inte hann rätta på skolan på den schemalagda tiden, för att all tid gick åt till annat än att vara just lärare? Allt det hann jag tänka, av ren nyfikenhet, om honom. Där han satt med den röda pennan. Rättarpennan. Tills han var klar och gick. För att lämna plats åt det nya gänget. Med killen som inte ville bli störd. I SITT kvarter. Som han KÖPT in sig i. Där han ville STYRA hur mentaliteten skulle vara. I HANS omgivning.

Egentligen hade jag tänkt skriva om Det meningsfulla livet, Det personliga ansvaret, Den perfekta ytan/tillvaron. Men det här kom liksom i vägen.

En annan sak som kom i vägen var att när jag kom hem från kungastaden, hem till hyreslyan, så känner jag plötsligt ett krypande obehag av knäppande ljud från en vuxen och något barn som äter med öppen mun och jag hör mig själv öppna munnen och säga ”men snälla, kan ni inte sluta låta!”.

Jag hämtar en röd tuschpenna, rättarpenna, och ritar en stor bock i pannan på mig själv. 

Och för er som undrar så får man bort spritpenna: med tandkräm. Inte tvål. Så mycket slipmedel är det i tandkräm.