”Deron avgår”, berättade min vän strax innan vi klev in för att visa våra biljetter. Strax därefter skulle jag ta upp min telefon för att kolla tiden, en dålig vana jag har på teater – och ser att Sara Danius lämnar stolen som ständig sekreterare för Svenska Akademien.
Jag befinner mig då en knapp timme in i ett till hälften iscensatt, till hälften improviserat rundabordssamtal mellan fiktiva, kvinnliga presidenter för medlemsländer i vad som påminner om FN. Till samtalet har de kallat experter för diverse områden som berör nedrustning, vilket också är samtalets fokus: hur kan vi undvika ett kärnvapenkrig? Det är i alla fall den explicita frågan.
Mellan raderna är ”Twitler” det egentliga problemet, den manlige stormaktspresidenten som beter sig som ett barn. Kanske är det i den kliniska användningen av detta banala smeknamn som
Bartana är skarpast. I liberalismens punkterade bubbla är Trump inte längre en bra South Park-sketch om fake news, utan en nyfacistisk verklighet.
Kvinnorna suckar över Twitlers tweets om hur osexigt deras möte är och en av dem tar stundom upp telefonen för att svara sitt barn som vill höra en godnattvisa. En annan anklagar henne för att underkasta sig patriarkatet: ”Det där ska din man klara”. Diskussionen om kvinnans frigörelse ersätter förhandlingarna om vad som idag skulle kunna kallas för kalla kriget 2.0.
Kvällen resulterar inte i en lösning för någotdera och jag lämnar Volksbühne med känslan av att ha ätit en billig falafel lite för fort. Det är något som inte stämmer. Det där runda bordet skulle inte stå på en oåtkomlig scen med dyrt inträde, på samma vis som den Svenska Akademien inte borde ha lyckta dörrar. Jag tänker åter på sommarens ockupation och hur dörrarna till Volksbühne stod öppna dygnet runt. Måste vi göra samma i Stockholm?
2011 medverkade Bartana i den 54:e upplagan av Venedigbiennalen, som den första icke-polacken att representera Polen. Med utställningstiteln ”…and Europe Will be Stunned” visades en videosvit – ”Mary Koszmary”, ”Mur i wieza” och ”Zamach” – som alla kretsar kring en fiktiv, judisk renässans i Polen. I en möjlig, inte alltför avlägsen framtid verkar en rörelse för att polska judar utvandrade till Israel ska återvända till Polen.
Till filmerna distribuerades handboken ”A Cookbook for
Political Imagination”, som samlade politiska instruktioner, metoder och recept skrivna av femtio internationella författare.
Det sista Sara Danius sa till pressen innan Sara Stridsberg hjälpte henne undan skjutjärnen var att situationen i Akademien kommer att drabba årets Nobelspris i litteratur rejält. Frågan är dock om det är litteratur prisad av snille och smak som vi behöver nu, eller om det snarare är tillgång till de rum där litteraturen diskuteras.
”What if Women Ruled the World” iscensatte en 1,5 timme lång inventering av könsmaktsordningen, men så länge som den sker på en otillgänlig scen förblir den ett skådespel, en fars.
Samma fars ser vi i Börshuset, där aktörer byts ut i en fortsatt iscensättning av samhället. Hur bryts en sådan performance? Istället för att skapa oss nya scener tror jag att vi behöver fler runda bord, där vi inte prisar, utan skriver litteratur – och där vi istället för att tala om en mansgris talar om varandra.
Vi ersätter därför teatern med våra egna kök. Där skriver vi nya kokböcker.
