Du är rädd hela tiden. Du har varit det många flera år.
För du vet att du kommer att dö och ännu värre: Du vet vem exakt vem som kommer att mörda dig.
Så du skriver ett avskedsbrev, ”I händelse av min egen död”, och gömmer det i bilen eller i din grannes bokhylla. En tid senare blir du dödad av mannen du visste skulle mörda dig.
Och sedan händer ingenting.
Du heter Anna, Amine eller Kim.
I Sverige mördas i genomsnitt 16 kvinnor varje år av sin partner eller ex-partner. Det finns ingen myndighet som för statistik över detta, men två Aftonbladet-journalister Kerstin Weigl och Kristina Edblom har under 10 år arbetat och gjort ett gigantiskt gräv för att hitta dessa kvinnomord. I boken ”I händelse av min död” har de samlat vartenda fall från år 2000 fram till i dag.
Totalt 299 kvinnor som mördats av sin man eller exman.
Reportrarna pratar med kvinnornas föräldrar, vänner och efterlämnade barn. De hittar rop på hjälp: Filmer, lappar, dagboksanteckningar och brev där kvinnorna berättar om sin övertygelse att de skulle att dödas, säger hejdå till barnen.
”Johanna, Julia och Alex, behåll alltid er känsla för vad som är rätt och riktigt”.
Här tecknas en tydlig bild. Hon som mördas av sin man eller exman är vem som helst. Hon är av alla åldrar och finns i alla samhällsklasser. Hon jobbar som kallskänka, advokat, lokalvårdare, psykolog eller tågkontrollant.
Hon heter Ulla-Britt, Sofia, Cecilia eller Liv, och har inte sällan minderåriga barn. Helt vanliga barn som gillar Harry Potter och O’boy. Hon kan också heta Marika och just ha avslutat läkarprogrammet och påbörjat sin AT-tjänstgöring.
Och så de avgörande frågorna: Kunde någon ha hört hennes rop på hjälp? Kunde han ha stoppats?
Ofta, menar Weigl och Edblom.
I vartenda av de 299 fallen har det funnits tydliga varningssignaler. Både männen och kvinnorna har sökt hjälp, och deras barn har många gånger slagit larm i förskola eller skola. ”Passiviteten är utbredd liksom rädslan att göra fel”, skriver författarna. Fel frågor ställs hos polis och andra inblandade myndigheter. En blåslagen Susanne skickas hem från Socialtjänsten utan åtgärder. Delia nekas hjälp när hon vill flytta från sin våldsamma partner.
I en nattsvart katalog samlas mordredskapen som användes mot kvinnorna:
”De dödades med brödkniv, yxa, stekpanna, telefonsladd, rep, koppel, svärd, sten, kofot, hantel. De blev strypta eller kvävda; fem brändes till döds, tre dränktes, 48 sköts.
Några trampades till döds.”
Kvinnans egen säng är den allra vanligaste mordplatsen.
Det är ofattbar läsning. Brutalitet utan nåd. Ändå är det inte alls så medierna rapporterat om morden. Här heter det istället ”Kvinna död i lägenhetsbråk” eller ”Stormigt äktenskap”.
Som om hon också hade bråkat, och därför hade del i skulden till sin egen död.
Som om mannen inte var en tillräckligt tydlig förövare för att kallas mördare
Författarna konstaterar också att misstänkta mord och dråp på kvinnor nästan alltid blir korta notiser som aldrig följs upp med debatt och ansvarsutkrävande.
”Vi tänkte att någon gång skulle en enskild kvinnas död väcka lika upprörda känslor och göra det uppenbart för alla att vissa av morden hade kunnat förhindras. Vi hade trott det flera gånger tidigare. Varje gång hade vi haft fel”, skriver Weigl och Edblom.
Kvinnorna efterlämnade totalt 246 minderåriga barn.
92 barn var hemma vid brottet.
51 barn såg sin mamma dödas.
I boken berättar de anhöriga alla hjärtslitande om sin saknade mamma, syster, dotter, vän. Hur hon levde, hur hon var. De har inte glömt. De drömmer om henne på natten och hoppas att reportagen kan leda till förändring.
299 kvinnor har dödats av sin man eller exman i Sverige sedan år 2000. Det är ett misslyckande för samhället.
En skandal att det inte har blivit en skandal.