Att ta tåget måste vara pendlarens önskedröm. Att få sjunka ner i en bekväm stol med gott om plats för benen. Själv upplever jag njutningen av att kunna sträcka ut mina långa skånkor i full frihet. Plocka fram en bok, ett arbete på en laptop eller bara luta sig tillbaka, vila huvudet, sluta ögonen och låta mig sövas av tågets ljud.
Eller som i vårt fall bara vara turister på tågluff.
Sakta rullar tåget igång. Stålhjul mot räls. Vi lämnar Linköping och börjar vår resa mot Kalmar. Färden går genom Linköpings förorter innan tåget sätter kurs mot Kisa förbi Tannefors och Rimforsa. Det känns lite extra då vi passerar Bjärka Säby där min far växte upp. En av mina förfäder tjänstgjorde som stallförman där innan han blev sparkad av en häst och omkom. Men det är en annan historia.
Naturen är så nära. Jag kan nästan känna lövskogen som passerar alldeles intill rälsen. Ett bördigt böljande landskap med skogspartier, betes- och åkermark om vartannat. In i Småland och Vimmerby, Hultsfred och Blomstermåla för att anlända till Kalmar som var denna etapps mål. Det har varit en behaglig resa som förhöjts av trevlig och hjälpsam personal.
Att denna fina bana riskerar att läggas ner känns sorgligt. Styrande politiker satsar hellre på ett skrytbygge mellan några storstäder för att konkurrera om dem som i vanliga fall tar flyget. De små järnvägarna som likt fraktaler förgrenar sig mot mindre orter och samhällen befolkade av människor som valt att bo lantligt. Vad ska hända med dem? Ska de bussas till tätorterna eller ska de tvingas ha egna bilar (ofta två per hushåll). Jag tror att om möjligheten till ett bekvämt tågpendlande går förlorat väljer de flesta bilen i stället för ett trångt bussäte.
Det finns ett antal banor i Sverige som likt denna servar pendlare och som har hjälpt till att hålla glesbygden vid liv. Vad händer med en sådan kulturskatt då alla resurser läggs i en jättepåse som ska gå till ett höghastighetståg? Likt en skrytgran till jul utan grenar. Järnvägen kan knappast hävda att man har ett tillräckligt underhåll på sina nät men det verkar idiotiskt att låta det gå så långt att det inte skulle vara värt att rädda denna infrastruktur. Det är ett slag mot en levande landsbygd. Hur har man tänkt? Ska bussar ta över efter järnvägen? Hur lång tid tar det sedan innan även dessa rationaliseras bort då fler och fler väljer bilen? Och framför allt, hur gynnar en sådan utveckling vår miljö?
Så går mina dystra tankar medan landskapet susar förbi. Nja, det är förstås vi som susar förbi och nästa etapp på vår tågluff blir Karlskrona. Efter en övernattning i Kalmar går vi ombord på Kustpilen mot Emmaboda där vi ska byta till Krösatåget. Vi hinner ta en fika innan avgång. Ännu ett stycke Sverige kan insupas då vi reser genom Blekinge. På utsatt tid anländer vi till Karlskrona.
Det känns bra att ha genomfört denna resa för vem vet hur länge den är möjlig att göra med den skeva ekonomi som styr var man ska lägga nästa satsning? Jag kan bara hoppas att våra politiker besinnar sig innan de förstör denna fantastiska infrastruktur.
