Jag vet inte om det någonsin hade kunnat bli något mellan mig och Gud. Livet kom liksom emellan. Och ingen i min släkt har varit särskilt religiös bortsett från farfarsfar som var präst i Möklinta, en klart lysande stjärna i det trolösa mörkret. Brorsan konfirmerades dock och kom hem från ett läger i Dalarna och talade om Gud och Jesus. Jag kommer ihåg att han såg lite dimmig ut på ögonen. Men det gick över på en vecka. Minns också att jag tyckte att det var lite skrämmande att se vad vuxna människor kunde göra med en liten pojksjäl. Hur snabbt man kan fylla den med något annat. Eller om den där andra världen faktiskt fanns alldeles intill och vi bara behövde en liten knuff i rätt riktning för att upptäcka den.

Min egen andliga skolning inskränker sig till Tryggare kan ingen vara på morgonsamlingarna under de första åren i plugget och en halvhjärtad Fader vår vid sängkanten innan jag blev stor nog att bestämma själv. Jag tycker fortfarande att den är rätt vacker, bilden av den lilla gossen med händerna knäppta på sängkanten och blicken i fjärran. Som ber för mor och far och alla andra människor på jorden.

Men visst fanns de där, förkunnarna, som försökte leda oss att välja den väg som till himmelen bär. Vår egen djupt gudfruktige magister till exempel underhöll oss vid varje skolavslutning med sin berömda betraktelse över saltet. En omistlig föreställning om kärv kärlek och askes som pågick i nära en halvtimme men som kändes som en novembervecka i Hades. Vi stod där och hoppade och ville bara iväg till glasskiosker och fotbollsplaner men hölls sprattlande kvar i ett hårt men rättvist grepp som manade oss till eftertanke nu när ett helt sommarlovs frestelser låg vid våra fötter.

Och ibland när jag är på det där lite öppna och tillåtande humöret kan jag tycka att det verkar dumt att låsa sig vid enbart en världsbild. Låt världen vara obegriplig i stället. Tafsa inte på gåtorna! De blir bara skitiga och trista då. Alla övertygelser verkar bygga på att man bortser från vissa saker som också hör livet till. Jag vill helst vara en som kan flyta emellan som en tunn gas. Jag vill kunna vinka åt morsan och farsan när de glider förbi på ett sommarmoln och samtidigt applådera vackra, empiriskt underbyggda samband som hävdar att vi står utan överinseende av gudar.

För mig är Gud bara en tillflyktsort bland andra. Ett gömställe som jag inte vet var det ligger. Det är inte troligt att jag någonsin finner vägen dit. Och själva kyrkorummet har alltid fyllt mig med blandade känslor. En häxblandning av vördnad, hybris, skräck, absolut ensamhet och gemenskap. Jag förstår att förkunnaren kan gå vilse mellan de höga valven och de tunga freskerna. Hur hans eller hennes mission lätt kan bli överspänd och bli en domares i stället för en broders eller systers.

Och nog har jag letat efter tecken. Jag har blundat så hårt jag kan och känt efter om jag har några gudalika gåvor. Så där som man gör när man som barn söker utröna var gränserna går mellan det egna jaget och allt det andra. På samma sätt som man kanske frågar sig själv någon gång i livet om man möjligen har det som krävs för att bli massmördare. Men jag kunde tidigt konstatera att jag varken kan gå på vatten eller bota brorsan när han är förkyld. Min farsa hette Ingvar och inget annat.