Dom kallade mej Luffarn i plugget. Jag kan inte säja att jag blev mobbad, alla hade smeknamn, Dasen, Dover, Lill-Kent, Stor-Kent. Men jag kände mej ändå som ett ufo. Och jag var, på nåt obegripligt vis, livrädd för att bli bestraffad av läraren. Kanske var det morsans berättelser från sin skoltid i Nazityskland. 

Min morsa var vänsterhänt och det skulle man inte vara där och då, så hon förbjöds att skriva med vänster hand. Lärarn hon hade väntade in att hon glömde sej, smög sej på henne och rappade henne över vänster hand med linjalen han hade i handen. Han njöt av det. Han var en övertygad nazist. Men nu var nazismen död och begraven, det var 1968 och min lärarinna förklarade FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.

Men jag hörde att hon inte trodde på det. Jag hörde att hon helst ville slå mej, fast kroppsliga bestraffningar i skolan hade förbjudits tio år tidigare. Hon var en av dom som teg med vad hon tyckte, efter 1945. Eller, jag vet inte, kanske är jag orättvis mot en död person, men jag var rädd för henne. Så jag började skolka. Det finns nåt skönt i ordet skolka. 

Jag vägrade gå i skolan, jag strejkade. Jag blev skickad till skolpsykologen, på den tiden fanns inte samma diagnoskalas som nu, så jag slapp stämplar. Blev satt i obs-klass, hos fröken Englund som luktade gott och som man fick sitta i knät hos. Hon såg ut som Anita i ”Anita och Televinken”. Gick hela trean där, det var underbart. Så strejk lönar sej.

Jag tror jag har det där från farsan, att liksom inte vilja vara med. Man kan kalla det passivt aggressivt. Men jag vet inte, vafan ska man göra då? Slå lärarn på käften? Nä, våld är ingen bra idé.

Det jag missade när jag var så där liten var att tillsammans blir man mycket starkare. Om man lyckas upptäcka att alla runtom en också känner sej speciella och ensamma, att vi människor i grund och botten är väldigt lika. Trots alla diagnoser, hudfärger, kön och passnummer.

Att den här avgrunden som känns emellan oss, när vi sitter där på tricken och tvångsmässigt bläddrar i våra telefoner, som om vi satt vid ett löpande band i en fabrik 1933, att den avgrunden bara är en illusion.

Då skulle vi bli starka och handlingskraftiga och slippa skiljas från våra kamrater och hamna i obs-klass. Då skulle vi kunna strejka. Strejken inom vården är en strimma av ljus i ett annars snabbt mörknande landskap. Det är som om vi har glömt vad en strejk är.

Tänk om alla första generationens invandrare plötsligt la ner jobbet. Busskaos, vårdkaos, barnomsorgskaos. Foodorakaos. Inga taxikvitton att dra av i Danderyd.

SD-regeringen fattar ju själva att utan armén av muslimer skulle samhället paja ihop, så det där med återvandring är ungefär som kärnkraften, dom vet att den inte kan bli av, men det låter gött i min gamla andraklasslärarinnas döda öron.

Dom vill att folk ska va rädda för att bli utvisade, dom vill såklart ha en underklass av rädda, ensamma människor som känner sej som ufon.

Man kan förenas i en strejk.

Eller tänk om alla arbetande kvinnor gjorde som dom gör i Spanien, varenda 8 mars går dom ut i en landsomfattande strejk för att påminna om sin betydelse.

Det är maktutövning, det är kollektiv styrka.

Inte att sitta och twittra med idioter, som jag gör hela dagarna.

Om jag gick i strejk skulle det inte spela nån roll. Jag tillhör dom ensammas skrå.

Artist.

Om artister och influencers skulle gå i strejk skulle ingenting hända, det skulle bli lite tystare kanske, men det skulle fan va skönt.

Om Paludan och hon Måwe lovar att strejka så gör jag det också.

Jag skulle vilja vara en del av nåt större.