I somras var jag med i ett teaterprojekt på stadsteatern i Panevežys, Litauen. Vi var fem regissörer från olika länder som bjudits in att jobba med deras skådespelare och tekniska team och göra varsin miniuppsättning. Alla fem produktionerna skulle visas samma kväll, som en liten festival. De tio repdagarna var härliga. Skådespelarna var begåvade, teatern hjälpsam och all mat friterad och fylld med ost. Premiärkvällen blev däremot en intressant katastrof.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag åkte dit med sista akten av David Mamets Oleanna. En pjäs om en maktkamp mellan en student och en professor som börjar med att hon anklagar honom för att att ha kränkt henne under en handledning och slutar med att han förlorar jobbet och misshandlar henne nästan till döds. Förutom att vara oöverträffat välskriven tyckte jag att texten fångade precis vad jag och alla omkring mig gick och tänkte på. Frågor om så kallad politisk korrekthet, trigger warnings och relativism; i en mening: Frågan om tolkningsföreträde. Det geniala och samtidigt provokativa är hur dramat gör studentens och lärarens perspektiv lika rimliga. Vid urpremiären i New York 1992 fick teatern ha vakter i salongen för att avstyra att publikens diskussioner urartade i slagsmål.
Vi hade som sagt roligt under arbetet. Vi lekte med tonfall och gester för att bevara textens öppenhet och undvika att någon av karaktärerna blev helt förövare eller helt offer. Jag förstod att Litauens dagsdebatt skiljde sig från Sveriges, men skådespelarna hade inga problem att knyta an till pjäsens tema. Steget över Östersjön kändes inte överdrivet långt. Jag förstår nu att man ibland försökte varna mig för att steget från teaterns varma vänsterbubbla till Panevežys konservativa landsortspublik skulle visa sig längre.
Men inget hade kunnat förbereda mig på premiären. Det visade sig att vårt dagsaktuella drama landade som absurd komedi. En student som rättar sin professor? Skrattretande! En ung kvinna som sätter sig upp mot en äldre man? Helknäppt! Ju mer realism vi avsett desto mer partajsketch blev det. Nyckelrepliken där hon jämställer hans maktutövning med våldtäkt fick glada applåder. Tjejen är galen! Inte ens när han till slut försöker slå ihjäl henne med en stol upphörde skrattet.
Efteråt var jag rätt stukad. Jag hade misslyckats med min gestaltning och skapat något de flesta måste ha uppfattat som frejdig, antifeministisk satir. Någon tröst fick jag när en litauisk svenskstudent kom fram efteråt och gratulerade till en föreställning som kändes "så Sverige 2016".
Det intressanta med katastrofen var hur den demonstrerade det etablerade samtalets makt. Studenten i Oleanna kämpar stycket igenom för att göra sig förstådd. För att vi ska lyssna också till hennes upplevelse. I Uppsala hade hon antagligen fått mångas sympati. I Panevežys ropade hon för döva öron. Folk är folk överallt men debattklimatet skiljer sig.
Jag kom hem med en ny tacksamhet mot alla de diskursens fotsoldater som varje dag tar fajten om vad som kan sägas och vem som kan säga det. Som tum för tum knuffar det offentliga samtalet i en mer inkluderande riktning. Folk tycker att ni är jobbiga och Lena Andersson skriver i DN att det ni gör är meningslöst. Det är inte meningslöst. Ni förändrar samtalet, i förlängningen samhället, i förlängningen människorna i det. Sakta sakta.
