Först kräktes jag lite i munnen, men sedan insåg jag att det naturligtvis handlar om avundsjuka. 

 Jag sätter mitt huvud på att det hat ni spyr ur er bottnar i osäkerhet och dålig självkänsla. Vill ni också våga gå ut i klänning månne? Om inte, vad är det ni inte vågar stå upp för? 

Och sen tror jag inte alls att ni behöver oroa er för att hamna i säng med henne, inskränkta småpojkar står nog inte högst upp på Conchitas ligga-lista nämligen. 

När man läser tidningarna förstår man ganska snabbt vilken oerhörd styrka Conchita besitter som trots den fasansfulla behandling hon tvingas utstå fullt ut står för vem hon är och vem hon vill vara. Hon går inte bara rakt förbi hatet, hon kliver dessutom upp på den där scenen, sjunger brallorna av hela Europa och vinner hela skiten. Det kräver sin kvinna att göra en sådan sak. En apa klarar det inte, så är det bara. 

Conchita är 25. När jag var 25 var jag, trots att jag redan var tvåbarnsmamma väldigt naiv. Jag var känslig och trots den tuffa attityden jag gick omkring med hade jag inte den blekaste aning om vem som egentligen fanns innanför det välsminkade ansiktet jag såg i spegeln. 

Sedan dess har jag därför varit igenom en hel massa dumheter. Jag har sagt och gjort dumma saker. Jag har gjort idiotiska val. Jag har sökt trygghet hos de otryggaste människorna jag har kunnat hitta och försökt springa ifrån ångesten som hela tiden jagat mig och jag har blivit fångad av den, varje jävla gång. 

Inte förrän jag blev äldre, faktiskt behövde jag nästan fylla 30, innan jag insåg att jag måste sluta springa nångång, för nu hade jag sprungit i tio år utan att komma någonstans och hur fort eller hur länge man än springer kan man faktiskt inte springa ifrån sig själv. 

Så jag stannade upp. Jag stannade upp och tog reda på vad jag ville ha. Jag tog reda på vem jag var och vad jag behövde. Det var en resa som höll på att kosta mig förståndet men när jag till slut kom ut på andra sidan visste jag att jag hade hittat min trygghet. 

Jag är, och har hela tiden varit, min egen trygghet. Conchita är sin. Tack Conchita för att du vågar visa det. Tack Europa för att vi äntligen, efter att ha stått stilla i årtionden, har fått ta ett steg framåt. 

Det var då fan på tiden.