– … du har antagligen hiv, säger mannen i andra änden.

Resan till Huddinge är svart, har ingen aning om hur jag tog mig dit, men det mest logiska är att jag tog pendeln. När jag kom fram till Infektion 2 stod Kerttu där och väntade med öppna armar. Det är vad jag kommer ihåg av den resan.

Nya prover togs och två dagar senare, den 7 september, meddelar min läkare Lindbäck att han kan med hundraprocentig säkerhet kan säga att jag bär på hiv-viruset. Han gjorde ett fantastiskt jobb med att informera mig om allt viktigt kring viruset och smittskyddslagen. Men de måste se hur hög koncentration av viruset jag bar på. Och därför togs det nu nya prover och jag fick åka hem till mig och Johanna. Nu skulle det räknas virus-celler och det skulle ta tre veckor.

Fredagen den 21 september får jag dessa provsvar och de visar på en kraftig koncentration av viruset. Koncentrationen ligger då på 650 000 hiv-celler/ml blod. Vilket ska jämföras med att de uppskattar att när jag var som sjukast i Thailand, var koncentrationen 3–4 miljoner celler/ml blod. Mitt eget immunförsvar hade på egen hand fått ner dem till de nya nivåerna.

Läkarna bestämmer att de ska sätta in bromsmedicinerna direkt. För 14 år sedan var det annars mer vanligt att man väntade med det tills immunförsvaret var drygt hälften så starkt som hos en frisk människa.

De första medicinerna de sätter in på mig är Combivir och Kaletran. Tre på morgonen och tre på kvällen skulle jag stoppa i mig. Och jag mådde skit på Kaletran. Svamp i munnen, illamående, lös mage och torr som fnöske i ansiktet. Men det tog bara 1,5 månad så var mina virusnivåer nere på odetektbara nivåer. Under 50 hiv-celler/ml blod!

På den tiden hade vi hiv-positiva som fick medicin avbetalningsavtal med apoteket. Men då det direkt blev en högkostnadssak så handlade det om 2 000 kronor i kostnad. Och det var så skönt att veta att man inte skulle hamna på något skuldberg, för en burk per månad kostade dryga 6 000 kronor

Jag har levt i 14 år med min hiv-status och mina bromsmediciner. Jag har hunnit äta tre olika preparat och dagens Triumeq kostar drygt 8 000 kronor per burk och månad. Och i dag har man inte avtal med apoteket. Medicinen är till 100 procent subventionerad av staten, eller som sagt, av er alla som betalar skatt.

När jag är ute och föreläser brukar jag be eleverna att räkna ut värdet på medicinerna på dessa 14 år. Dryga miljonen – 1 000 000 kronor har ni hjälpt till med för att få låta mig leva som alla andra, så att jag i dag kan säga att jag är smittfri och att jag slapp planera min begravning för 14 år sedan.

I dagarna kom även beslutet från regeringen att alla barn ska ha gratis medicin. Det betalar vi allihopa också med de skatter vi har i landet.

Tänk på det när ni sprider uträkningar på nätets sociala medier om vad invandrare, flyktingar, arbetslösa, narkomaner, socialbidragstagare med mera kostar oss alla. Det kan vara du som behöver all hjälp du kan få av oss andra skattebetalare nästa gång.