Det är vinter i Buenos Aires. 27 grader och fuktigt. Det är ett årligt väderfenomen med sommarvärme mitt i vintern. Fenomenet kallas San Juans lilla sommar och hjälpte enligt myten till i kampen mot de spanska kolonisatörerna för 200 år sedan. Men inget tycks hjälpa mot den argentinske presidenten Javier Milei och hans ”Ley de bases”, de lagförslag han har lagt och som innebär en slaktad offentlig sektor, sänkta pensioner och utförsäljning av naturresurser.  

Kritiska röster har höjts och protester organiserats. President Milei svarar på kritiken genom att på en företagarmässa skrika: ”Jag skiter i [om de röstar mot presidenten]”. När ett lagförslag inte vann majoritet i kongressen sa han att kongressen var ”ett råttbo”. Om kongressledamöterna sa han att de var ”skithögar” och att ”folket föraktar dem”.

Men när folket ställer sig på gatan utanför kongressen för att protestera så skickar Milei polis och militär på dem. Repressionen applåderar han och menade att en ”statskupp” har förhindrats genom att polisen släppte ut enorma mängder tårgas, misshandlade parlamentsledamöter och arresterade protestanter, inte minst äldre kvinnor som var på plats för att försvara sina pensioner.  

Inne i kongressen var det exakt lika många för som mot. Vice presidenten Victoria Villarruel fick lägga utslagsrösten och Mileis förslag vann.   

2001 hade Argentinas ekonomi brakat ihop. Inflationen skenade. Fattigdomen exploderade. Folk gick ut på gatorna. De blev tårgasade. Några demonstranter dödades. Då hade landet överlevt en nyliberal president vid namn Carlos Menem under ett 1990-tal där det var inne att vara nyliberal.

Menem hade sålt ut naturresurser, sänkt pensioner, skurit ner i den offentliga sektorn och gjort hundratusentals arbetslösa. Mina vänner som hämtar mig på flygplatsen var då landets främsta journalister och arbetade på de stora ansedda tidningarna.  

Inför det som hände under jul och nyår 2001/2002 bestämde de sig för att starta om, satsa på en ny slags journalistik som kunde berätta om vad som faktiskt skedde. De startade ett kooperativ och ett nyhetsbrev (LaVaca) som blev en webbtidning som blev ett tryckt magasin (Mu) och ett café som numera är ett center för mycket av den aktivism som finns kring abortfrågan, femicid med alla tillhörande frågor om våld mot kvinnor, och mycket annat.

Nu hämtar de mig och min son på flygplatsen. Vi anländer till Buenos Aires en torsdag. Klockan tre är vi på Plaza de Mayo för att gå rundan med Madres. 1976 börjar 14 mammor gå framför presidentpalatset för att kräva att deras försvunna barn ska återföras. Idag dör Madres en efter en av ålder. Andra måste ta vid och säkra att rundan inte upphör. Mina vänner har sett allt detta ske. Militärdiktatur, 30 000 försvunna, nyliberalism och en ekonomisk krasch. 

Den här gången kommer de inte börja om, de behöver försäkra sig om att nya generationer fortsätter deras arbete. De måste möjliggöra ett motståndets vidmakthållande. Om det kräver kliande ögon och rosslande må så vara, det är symptomen, orsakade av människofientliga lagar som måste bekämpas.