Stina Ekblads mamma tillhör den andra kategorin. Ekblad skriver i sina enastående memoarer ”Här brusar strömmen förbi” om att hennes mamma aldrig rörde vid henne som barn. Hon skriver att på hennes barndomsdialekt kan man inte säga ”jag älskar dig” utan att det låter tillgjort, däremot finns det minst sex bra ord för ”att släppa väder” – ”så det jämnar väl ut sig”. 

Men hon minns att mamman läste poesi för henne och att hon sedan dess alltid förknippar dikten med sin mor. Värmen. Tryggheten. Om hur hon har en så stark känsla av att rösten kom bakifrån. Så visst måste hon ha suttit i sin mammas knä ändå? Inte sant? Visst fanns där närhet men att den inte yttrade sig på det mer traditionella sättet där man måste kramas eller säga jag älskar dig i tid och otid.

”Och kanske är det så att dikten hör ihop med detta speciella att jag satt i famnen”, skriver hon. För visst älskar en mamma den dotter hon köper Karin Boyes samlade dikter till? Den bekräftelsen. Den kärleken att verkligen bli sedd. Att någon känner en så väl att den vet vad man gillar allra mest.

Vilken kategori Suzanne Brøggers mamma kvalar in under vet jag inte men efter att ha läst Alf Van Der Hagens bok ”Samtalsmemoarer” vet jag att det enda hennes mamma kunde förmå sig att erbjuda när dottern kom hem våldtagen var en kopp te.

”Och jag tyckte faktiskt om hennes sätt att tackla det”, säger Brøgger i boken. ”Det finns ingenting som är mer hämmande och förtryckande än mödrar som är bekymrade för sina döttrar.” För att den bästa drivkraften man som dotter kan ha är en mamma som INTE blir hysterisk och gråter om man kommer hem våldtagen utan bara möts av en kopp rykande te och enorm tillit.

Själv är jag – enligt mina döttrar – en klockren act of service när det kommer till att visa kärlek och att man bryr sig. Att hålla på och säga ”jag älskar dig” varje dag har jag aldrig förstått mig på. För mig är det bara ord. Tomma ord i farten. För att man ”ska”. Något trött och inlärt.

Att säga ”jag älskar dig” kommer aldrig slå en handling som består av att man hjälper någon man tycker om. Att man har snappat upp vad de behöver eller gillar och sedan tillhandahåller det. Att man gör något så enkelt som lånar ut pengar eller hjälper till med något i vardagen. Eller köper hem en massa mat man vet att hen älskar. Och säger åt hen att lägga sig i soffan och sova medan man drar ihop något himmelskt på spisen plus tar hela disken efteråt. Och gärna sätter på ett par tvättmaskiner medan man ändå håller på. Eller: att ge bort en spellista med favoritmusik. Som ett sätt att säga ”hej, jag vill att du lär känna mig”.

På samma sätt tar jag hellre emot hjälp än får hundra kramar. Om någon säger att hen älskar mig blir jag bara illa berörd för jag har så svårt att tro på det. Men att någon föreslår att ta en massa kläder till skräddare och kemtvätt och sedan tanka bilen och lämna in den på service och till sist laga min favoritmat – det tror jag på. För då har någon gjort en ansträngning och dessutom väljer att lägga en stor del av sin egen dyrbara tid på mig – DET kallar jag kärlek. Inte en futtig kram eller tomma ord. Som förmodligen är vilka vita lögner som helst.