Att gå blir utgångspunkten för min krönika, och temat har jag fått av kamrater som reflekterat över att man ser så många som går och går. Ibland längst vägarna, ibland i skogen. Ibland i uttänkta och snygga träningskläder, ibland med stavar, ibland ser människor ut att bara satt igång att gå oavsett klädsel. Och det är ju inte så dumt!
Man kan förstå att många väljer att gå som en motionsform för man önskar att bli smalare och friskare. För det kostar inget, är lagom påfrestande för kroppen, ger en skön välgörande motion som lätt kan anpassas till vars och ens förutsättningar. Och det gör dessutom gott i själen.
För att gå kan vara som medicin, de flesta mår helt enkelt bättre om man tar en promenad. Detta visar erfarenheten. Så om du inte vet var du ska göra av inre oro, om du känner dig ångestfylld, så prova. Om man sätter fart på ämnesomsättningen genom fysisk aktivitet så frigörs signalsubstanser som gör att den upplevda ”må bra”-graden stiger.
Pilgrimsvandringar ligger i tiden, och de har en lång historia. Många mer eller mindre kända personer berättar om att de pilgrimsvandrat till ibland exotiska mål med heliga gravar i till exempel Spanien och Italien. Jag har själv gått sådana, och jag har upplevt att det viktigaste pilgrimsvandringen gett mig är själva vandringen, då fötterna får gå som de ska göra, att upplevelserna kommer i en takt som själen kan ta vara på, att prata med någon på ett okomplicerat sätt genom att gå tillsammans en stund. Och förstås, när man går kommer lätt tankarna och tankarna går, och det jobbiga kan man lämna bakom sig så väsentligheter får komma fram i tankarna.
Det här upptäckte redan de gamla grekerna och det finns beskrivet hur filosofskolorna, där det tankemönster som kom att forma vår civilisation, bedrev undervisning genom att läraren med sina studenter omkring sig vandrade och resonerade. För genom vandringen strömmar blodet till i hjärnan, och tankarna strömmar till.
Kan ni se framför er att skolklasser vandrar omkring på skolgården i stället för att sitta vid bänkar? Kanske svårare för eleverna att skriva anteckningar då, men det blir mycket lättare för dem att få tankarna fokuserade..
Så har jag då i min krönika denna gång lyft fram att man mår bra av att gå, till kropp och till själ, och att den har många välgörande effekter för en människa. Men jag vill gå ett steg till. Jag vill se att vandringen som en bild för ett levande liv. Och jag vet ingen som formulerat det bättre än Karin Boye i den här dikten:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Förutom denna dikt vill jag också ge till dig som läsare ett gott råd på vägen: Gå på! Låt stegräknaren löpa amok!
