”Det här blir galnare och galnare! Våra barn måste få veta vad som är vad.”

”Ännu en terf som inte kommer få se mer av mina pengar.”

”Hur kan man påstå att biologiskt kön inte ­existerar? Det har en avgörande social betydelse.”

Så lyder några av kommentarerna i ETC:s kommentarsfält på Facebook, efter att Nina Björk i en intervju efterlyste en diskussion ”som ger transpersoner rätt att äga sin kropp, samtidigt som den tillåter en kritisk debatt om vad kön är och vad vi vill med våra könsroller”.

En intressant frågeställning kan tyckas. Ska vi definiera kön utefter kroppens anatomi och funktion, eller utefter identitet, vilket vissa hävdar leder till en social uppdelning baserad på genus?

Men av kommentarerna att döma kan man tro att artikeln och meningsmotståndarna i tråden argumenterar för eller emot dödsstraff.

I Netflix-dokumentären ”The social dilemma” förklarar Tristan Harris, tidigare designetiker på Google, att den teknologiska inställningen bakom vår tids virtuella polarisering kalkylerar vad vi tycks vilja konsumera, skräddarsyr våra feeds och därmed vilka artiklar som poppar upp i våra flöden.

”Var och en är som i en egen ’Truman show’-värld, med egna verkligheter och fakta”, menar Harris.

Om man börjar titta på en video, till exempel, kommer algoritmerna efteråt att föreslå liknande innehåll om och om igen. De är programmerade att hitta ett kaninhål som ligger närmast användarens intressen och kan upprepa informationen, sann eller ej, miljontals gånger.

Nyheter som genererar mest engagemang är ofta känslobaserade och sprids sex gånger snabbare än ”tråkiga”, komplexa nyheter som väger olika perspektiv mot varandra.

Att se ”The social dilemma” har varit som att slå världsrekord i aha-upplevelser.

När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) kom ut med sin kunskapskartläggning, som visar att det sammanställda forskningsunderlaget gällande transvård är otillräckligt, trodde jag för ett ögonblick att vi skulle se en mer nyanserad diskussion om könskorrigeringar (vilken delvis är en annan än den om kön och genus).

Jag hoppades på att den hätska tonen skulle sansas en aning och att de som vittnar om felbehandling skulle få upprättelse.

Men istället fylldes min feed av en starkare ilska från initierade transdebattörer, där enstaka meta-studier med slutsatser om att ”fler mår bättre efter korrigering” delades flitigt, trots att dessa inte kan användas som evidens.

”Om alla har rätt till sina egna fakta finns det ingen anledning att kompromissa, för folk att gå samman. Det finns ingen anledning att ens interagera”, menar Roger McNamee, tidig investerare i Facebook.

Jag har stor förståelse för att könsfrågan är känslig för många, jag har själv triggats av det som förenklats till ”sanningar” i min nyhetsfeed eller i slutna grupper på sociala medier. Men ju oftare jag lämnar min egen ekokammare desto mindre benägen blir jag att förenkla komplexa diskussioner till svart eller vitt.

Det är såklart inte bara kön- och transfrågor som berörs av polemiken på sociala medier.

Konspirationsteorier som ”Pizzagate” ledde 2016 till att en beväpnad man stormade en pizzaresturang i Washington, för att befria barn från en pedofilring i pizzerians källare. Problemet var bara att det inte fanns några barn att frita, resturangen hade inte ens någon källare.

I Myanmar användes Facebook av regimen för att ingjuta hat i befolkningen mot rohingyamuslimer, vilket ledde till mord och folkfördrivningar i början på 2018.

Algoritmer har helt enkelt inte något samvete och någon säkerhet för oss användare finns inte. Samtliga rättigheter tilldelas istället sociala medie-jättarna. Här kan vi verkligen snacka om en maktobalans, där ett fåtal gynnas av att den stora massan, genom biljonärernas egna plattformar, vänder sig emot varandra.

Det minsta vi kan göra är att ta oss ur våra filterbubblor genom att börja följa de vi blockerat och samtala med de vi hittills klassat som onda.