Jag fattade ingenting när det hände mig. Sånt hände ju bara andra. Allt var kul, jag hade ett bra jobb och fick utvecklas. Visst var det ständigt mycket att göra, men inte trodde jag att positiv stress var farlig för hälsan. Att min värk kunde härledas till jobb, fulltecknad kalender och kul evenemang hade jag noll koll på. Andras varningar om att ta det lugnt och koppla av var bara omsorg. Eller avundsjuka. Sånt där som de säger för att de inte själva orkar hålla igång. Tänkte jag. Jag hade ju alltid så kul.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Inte heller den där dagen när jag trodde att huvudet skulle sprängas i tusen bitar och att ett blodkärl hade brustit i skallen insåg jag vad det var fråga om. En vän tog mig till sjukhuset där jag undersöktes hela dagen. Till slut fick jag åka hem med en remiss till stresshantering.

”Var det allt? Fanns det inga symptom på en livshotande sjukdom?”.

Jag fattade fortfarande ingenting, men tog mig lydigt vecka efter vecka till den där kursen där vi fick träna att andas i ett rum fyllt av doftljus, till avslappnande musik som lät som lugna vågor från havet. ”Jaha” tänkte jag när jag var klar, ”det var en skön stund”. Och skyndade tillbaka till jobbet för att prestera och imponera, på mig själv och andra.

Jag trivdes med livet: med mina barn, mina vänner och mitt jobb. Men tröttheten slog ner i kropp och huvud. Jag tappade saker, fick hålla mig i ledstången nerför trapporna och tog snedsteg som en berusad. Det värkte i kroppen: hur skulle jag någonsin kunna använda mina händer igen? Hur skulle jag kunna skriva – det enda jag var bra på? Sen gick det undan. Kunde inte jobba, sjukskrevs en kort tid, fick medicin och terapi. Började jobba: 25 procent, 50 procent, 75 procent (35 hade fungerat bra, men Försäkringskassan godkände enbart 25-50-75-stegen).

Blev sjukskriven igen. En kort period. Började jobba. Och föll rakt och hårt ner i det stora svarta hålet. Glömskan slog till: missade tider, mindes inte vad jag skulle göra. Självförtroendet var på noll. Och bankkontot sjönk. Arbetsgivaren sa att jag var välkommen åter, men till hundra procent. Något annat fanns det inte utrymme för i den arbetsgivarorganisation där jag var anställd. Det slutade med förhandling på högsta nivå och vi skildes åt efter en uppgörelse.

Snabbspolning: Det tog mig fyra år, men jag är tillbaka (det låter tuffare på engelska: I’m back!) på halvtid sedan ett antal år. Men det är inte över. Om jag inte sköter mig, om jag inte tar pauser och ibland säger nej till kalas eller hoppar av något riktigt kul i sista stund, då ligger jag där igen med min värk och mina tunga tankar. Jag har fått lära mig innebörden i Å-t-e-r-h-ä-m-t-n-i-n-g. Så, snälla, ta dig en paus. I tid.

PS. Sjukdomsperioden sträckte sig över en tid då vi hade olika regeringar. Under båda var Försäkringskassans (oftast obegripliga) kommunikation med undertecknad likartad.