BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Precis så tänker jag att det är med mänsklig gemenskap i alla dess former. Ibland tar liksom blodet slut. Allt står still. Blir utan syre, inskränkt och avdomnat. Därför tror jag på folkomflyttningar både i det stora och i det lilla formatet. Nya människor, nya energier som tillför syre och som rör sig genom länder, arbetsplatser och skolor. Det är bra att vi får växa och inte fastna i bestämda uppfattningar om varandra.

Jag minns när jag skulle flytta till norra länsdelen, till en liten by där allt kändes som samma sen 1700-talet. Alla visste vilka som var dumma och vilka som var snälla och vilka som hade gjort oförrätter mot vilka. Agg ärvdes vidare mellan generationerna. Men det här var på 1980-talet. Nya tider stundade och det började komma nytt folk. Bygden syresattes. Gamla regler luckrades upp. Och det var tur det, för annars hade hela min själ blivit som ett avdomnat köttstycke.

Eller skolan. Minns du hur snabbt det bestämdes vilka som var lyckade och misslyckade? Man fick sig en plats tilldelad av både elever och lärare och sin egen självbild. Jag minns en gång på gymnasiet när vi fick en vikarie i samhällskunskap som skulle stanna terminen ut. Han hade inga förutbestämda åsikter om mig och min tilldelade roll. Det gav mig syre, lust och energi. Och allt gick så mycket lättare.

När jag var ung höll jag på med tävlingsgymnastik. Jag hade för mycket rädslor både i mina egna och tränarens ögon. Det är inte så lämpligt i gymnastik, men trots att det är över 40 år sedan så minns jag några viktiga tillfällen när nytt syre kom till. På ett läger i Blekinge gav en kvinnlig tränare mig positiv feedback och jag minns hur förvånad jag blev. Och när vi var på läger i Danmark och min skräck över att göra överslag med skruv över hästen utan mottagning liksom försvann därför att den danska tränaren inte hade någon förutbestämd uppfattning om vad jag vågade eller inte vågade. Det nya syret fick mig att flyga över hästen.

När jag var 21 år vikarierade jag som lärare i en femteklass på Rostaskolan under en termin. Läraren jag ersatte var trygg och erfaren. Jag fick stöd – och hör och häpna – fria tyglar. Det här är som ni förstår innan Björklunds tid. Och eftersom jag älskade teater så lät jag i princip all undervisning bli teater och rollspel. Bort med bänkarna. Vi satt i en ring på golvet. Lekte oss fram med matte, engelska och svenska. Vi hade kul. Deras ögon lyste stjärneglans som föreläsaren och barnpedagogen Lou Rossling brukar säga. Men det allra bästa var att jag inte hade några förutfattade meningar om de här elvaåringarna. Jag visste inte vilka som var busiga, snälla, plugghästar eller misslyckade. Syret flödade in.

Efter ett tag fick jag veta att en av killarna var känd för att få vansinnesutbrott. Typ kasta skolbänk, skrika och smälla igen locket så det skakade i rummet. Men jag såg honom inte arg en enda gång. Och jag anar att det var för att jag inte hade någon förutfattad mening om honom. Han fick liksom börja på ny kula.

Så byt plats ibland. Skaka loss den där livlösa armen som har hamnat i kläm. Bejaka folkomflyttning i det lilla och i det stora. Syresätt världen. Öppna fönstret och vädra ut alla unkna, låsta uppfattningar … och sedan, ta ett djupt livgivande andetag.