BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tänker ofta på det här experimentet när vänner (eller jag själv) står inför att möta kärlek. Att än en gång våga öppna sitt trasiga hjärta inför en annan människa, trots att vi riskerar att blir svårartat sårade. För en del är de smärtsamma erfarenheterna så jobbiga att de hellre stannar kvar i buren och svälter ihjäl, trots att maten finns där alldeles utanför.
I Nahid Perssons dokumentärfilm ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” kämpar hon febrilt med att förstå den undflyende och ljugande Anders. Ett 49-årigt tennisproffs hon träffat på Tinder, till en början för bra för att vara sann men strax därpå avslöjad som en bedragare på gränsen till psykopat. Tinder-Anders dejtar ett tjugotal andra kvinnor samtidigt som Nahid. Bekräftar dem och förklarar sin kärlek lika ivrigt som han ljuger för dem.
”Vi var ju på en middag med dina vänner och jag tog massa bilder på dig. Sen skickar du bilder som jag tagit på dig till den här tjejen”, säger Nahid till Anders.
”Är det sant?” Säger Anders och ler förvånat.
”Ja.Varför gjorde du det? ”
”Ja, det är en bra fråga.”
Anders ser generad ut, ständigt högröd (eller solbränd), en Björn Borg-wannabee med blont bakåtkammat hår ner till axlarna.
”Men den personen har jag väl aldrig träffat?” säger han när Nahid visar honom bilden han skickat till en annan kvinna.
”Jo.”
”Har jag?”
”Ja, du har även haft sex med henne på ett hotell.”
”Har jag?” (ler generat). ”Ska se om jag kan komma på vem det är…”
Strax bildas en Facebookgrupp med kvinnorna som Anders har en relation med där de lägger ett gemensamt pussel av sms, datum och klockslag. Nahid läser medan förnedringen växer.
Under filmen blir mina kinder lika högröda som Anders och jag tänker att det är helt otroligt att en endaste av oss vågar bli kära med allt vad det innebär av möjlig smärta och besvikelse. Att vara hunden som hellre svälter ihjäl i buren än riskera få en smärtsam elchock ter sig plötsligt som ett möjligt alternativ.
Dagen därpå ser jag Shrek med min minsta som inte riktigt fattar att prinsessan Fiona förvandlas till ett träsktroll varje natt, att det är en och samma person. Prinsessa på dagen, träsktroll om natten.
Att föremålet för vår kärlek skulle upptäcka våra inre träsktroll kan vara så skrämmande att vi hellre låtsas vara någon annan.
Som Anders som påstår sig älska hundar om någon av flickvännerna har hundar, som går med på att flytta ihop med Nahid trots att hans ångest inför samboskapet är så påtaglig att jag måste ha en skämselkudde för att klara av den plågsamma frukostscenen.
Nahid försöker filmen igenom förstå Anders. Vad är det som gör att han gång på gång bedyrar sin kärlek för att i nästa sekund ljuga och fly istället för att bara säga som det är: ”Jag är inte kär i dig. Av en rad olika anledningar funkar inte det här för mig.”
Och medan han anpassar sig till utplåningens rand och snurrar in sig i allt fler lögner går hon in i medberoendet. Vill fixa och hjälpa, ordnar terapeut och försöker förmå honom att städa upp i röran han skapat.
Ett projekt lika hopplöst som Fionas försöka att dölja sitt inre träsktroll.
Igenkänningen är total. Jag har också varit Nahid, om än i en mindre extrem version. När det hände att en man ljög för mig försökte jag febrilt fatta. Hur tänkte han? Varför sa han inte bara som det var, att göra slut är ju betydligt mer skonsamt än lögnen? Men hur jag än försökte så gick det inte att förstå.
Min terapeut förklarade med brutal ärlighet något som jag haft användning för många gånger sedan dess: att min besatthet av att förstå egentligen handlade om att försöka minska skammen. Vissa människor kan man helt enkelt aldrig förstå fullt ut. Istället, fick hon mig att fatta, måste jag våga stå kvar i skamduschen, låta förnedringen och skammen skölja över mig tills jag inser att jag överlever, trots obehaget. För varje gång jag står kvar i skamduschen så minskar skammen tills den till slut är obefintlig. Något jag kan skaka av mig på några sekunder.
Under de där veckorna insåg jag också att min brist på konflikträdsla inte per automatik gällde för mina partners. Tvärtom, min ärlighet kunde snarare få motsatt effekt på vissa särskilt jagsvaga, ynkliga personer.
Att det var min medberoendeproblematik som fick mina kliande eksem att blomma och att spegelbilden jag tyckte mig se (en fruktansvärt ful och hopplös mänskospillra) hade mycket lite att göra med verkligheten.
Men hur jävla galet det än framstår, har jag gång på gång efter det valt att öppna hjärtat för ett antal nya människor. Det har varit svindlande, underbart och smärtsamt. Just nu ofattbart ljuvligt, men alltid, alltid, extremt sårbart. Ändå är det värt det. Att vara hunden som ligger kvar i buren av rädsla för smärtan är att vara levande död. Att spotta kärleken i ansiktet och säga nej, av vilka legitima skäl man än tror sig ha, är helt enkelt livsodugligt.
