Gigantiska glänsande shoppingcenter med säkerhetsvakter, smutsiga viadukter fulla av crackmissbrukande ungdomar, och så småningom de rikas kvarter i den södra delen av staden med solvarma stränder, vajande palmer, lyxiga butiker, fina restauranger och utsökt arkitektur.

Jag minns också när jag för första gången skulle hälsa på min kompis Sheila i Santa Marta, favelan som ligger inklämd mellan frodig Atlantregnskog och brådhöga berg i medelklassområdet Botafogo, och det stod två tungt beväpnade muskulösa män vid ingången. Bistra miner, spända käkar, vältränade. De tyckte säkert att jag var en vit, utländsk idiot – och jag förstår dem.

När jag flera år senare flyttade till Rio permanent bodde jag ett tag i konstnärskvarteren Santa Teresa, granne med favelan Morro dos Prazeres (Njutningarnas kulle), och ljuden av skottlossning, polissirener och smällare var en del av min vardag.

Alla de här första intrycken från Rio de Janeiro kom tillbaka när jag häromdagen var på en förhandsvisning av den brasilianska kultförklarade filmen ”Guds stad”, som har nypremiär den 18 april på svenska biografer. 

Filmen (baserad på Paulo Lins roman med samma namn), som utspelar sig i tidsperioden 1960 till 1980-talet och kretsar kring barndomsvännerna Buscapé och Zé Pequeno som båda växer upp i favelan Guds stad men väljer helt olika vägar i livet, blev en enorm succé världen över. Den nominerades till fyra Oscars i de tyngsta kategorierna, vann 74 andra filmpriser, hyllades av kända regissörer som Robert Altman, och ligger på plats nummer 2 på listan över de populäraste icke-engelskspråkiga filmerna i världen.

Dessutom var ”Guds stad” banbrytande i brasiliansk filmhistoria, dels för att dess påkostade produktion skildrade livet i favelan med ett helt nytt, mer kommersiellt bildspråk, och dels för att den nästan uteslutande använde sig av amatörskådespelare som själva kom från olika favelor i Rio. Men filmen fick också rättmätig kritik för att glorifiera och förstärka den stereotypa (och delvis sanna) bilden av favelan som en plats full av våld, knark, gängkrig och fattigdom. Kritikerna menade också att den skapade ett kolonialt narrativ genom att visa upp svettiga och blödande svarta kroppar som underhållning.

Det vore givetvis både dumt och respektlöst av mig att rakt av jämföra Sverige och Brasilien (eller Stockholm och Rio de Janeiro) eftersom det är två diametralt olika städer och länder med enorma historiska, kulturella och socioekonomiska skillnader.

Men när jag nu ser ”Guds stad” igen, tjugo år senare, är det helt plötsligt så mycket som känns bekant. Första gången jag såg den 2002 upplevde jag den så fullkomligt väsensskild från allt jag upplevt i Sverige att jag aldrig skulle kunna föreställa mig hur mycket situationen i våra så kallade utsatta förorter skulle påminna om livet i Rio de Janeiros favelor.

Narkotikahandeln som styrs av kriminella gäng som kontrollerar olika områden, småkillarna som rekryteras för småjobb och sedan klättrar uppåt i hierarkin, mödrar som försöker få sina söner att lämna kriminaliteten och drunknar i sina egna tårar på deras begravning, polisens rasprofilering, rädslan och frustrationen hos invånare som bara vill leva ett vanligt liv, religiösa ledare som försöker rädda ungdomarna från gänglivet – allt det som utspelar sig i många svenska förorter idag går i princip utan problem att byta ut mot den verklighet som de flesta favelabor i Rio de Janeiro levt i sedan 60-talet.

Samma sönderskjutna kroppar, samma hopplöshet, samma poserande med vapen, samma förvridna maskulinitet – och ett soundtrack av gangsterrap eller funk carioca vars texter kretsar kring vapen, snuten och livet i orten.

Historien om människorna i favelan Guds stad är också historien om människorna i Husby, Rosengård, Biskopsgården, Vivalla, Ronna, Gottsunda.

Det är historien om vad ojämlikhet, rasism och fattigdom gör med människor, oavsett var i världen vi befinner oss.

Därför borde alla som inte sett ”Guds stad” passa på att se den nu, inte för att få sina fördomar om det ”härliga men farliga” Rio de Janeiro bekräftade, men för att förstå våldets brutala utveckling – här.