Solen är aldrig så obarmhärtig som där det finns sand. Den klär av dig och får din hud att vibrera. Så där som bra historier också kan göra. Pepe var en pensionerad boxare som varje sommar bosatte sig vid Sitges stränder. Vår vänskap började som en byteshandel. Vi bytte hans pan amb tomaca mot min glass. Hans oändliga källa av berättelser från spanska inbördeskriget i utbyte mot att jag lärde mig katalanska.
Via hans röst förflyttades jag till 1938, den sista stora striden vid Ebrons stränder. Genom hans ord såg jag hur hans modiga kamrater kämpade intill sista andetaget mot fascismen. Under den brännande solen fick jag lära känna den mest smärtsamma kärlekshistorien. Min kropp darrade av gråt när Manuelas ben sprängdes bort. Manuela som älskade att dansa sevillanas men aldrig kunde hålla takten. Hon dog skräckslagen och skrikandes i en lerpöl. Efter dessa historier ville Pepe vara ensam en stund. Jag tog med mig historierna till vattnet och försökte ena himlen och jorden med vår sorg.
Människorna i Sverige är så rädda för förändring. Man säger till varandra att bara för att man blir föräldrar behöver inte relationen bli annorlunda. Man säger till varandra att bara för att man skiljer sig så behöver man inte bli förändrad. Man säger till varandra att bara för att ens föräldrar dör behöver inte livet förändras. Varför lär man ut att undvika förändring? Att undvika sorg och smärta? Varför missbrukar man mindfulness för att hindra ilskan från att slita sönder lögnerna om livet?
Under den heta sommarsolen lärde jag mig att min sorg kunde bli min styrka. Alla jag förlorat, allt ont jag hade överlevt, alla länder jag lämnat bakom mig, de smärtade för att livet är smärtsamt. Men inne i smärtan finns det en melodi som får oss att dansa in i oss själva, som får oss att öppna ögonen och släppa in ljuset.
Pepe hade det största leendet jag någonsin sett i mitt liv. Varför han ägnade så mycket tid åt mig kommer jag aldrig få veta. Han dog bortglömd från historieböckerna, denna gladlynta krigare från Spaniens inbördeskrig.
I dag har vi många Pepes i Sverige, de sitter bakom ratten på bussen, de sitter i meningslös väntan på flyktingförläggningar, de sitter i regeringskansliet. Sverige är under ständig förändring. Men någonstans har vi gått vilse i tron på att vår välfärd innebär att vi kan gömma undan oss från världen. I rädsla för smärtan i att förändras. Men vad är Sverige? Vad innebär det att vara svensk? Vad är svensk demokrati?
För Pepe var svenskar kamraterna från Branting-kompaniet som stred vid hans sida. För honom var det en ära att vara vän till en svensk ättling. För mig var det en befrielse att ha en vän som behandlade mig med kärleksfull respekt. Än i dag finns han hos mig. Och när du läser dessa rader är Pepe en del av ditt liv också. Så låt mig vara så fräck att föreslå att nästa gång du dansar – ägna en tanke åt Pepe och hans Manuela.
