Under ett av mina tröstlösa försök att rensa bland de oräkneliga böcker som belägrar mitt hem snubblar jag över Anna Wahlgrens ”Mommo: Kvinnoliv” från 1996. Mittendelen i författarens självbiografiska Mommo-serie. Mycket har hänt i Anna Wahlgrens liv sedan dess, men det är inte det jag vill skriva om. Utan detta: hon och hennes barn tillhörde de cirka 25 000 människor som blev först med att flytta in i en sprillans ny lägenhet i det nu så beryktade miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö, i skarven mellan 1960- och 70-tal. Vi känner alla till miljonprogrammens idé, och hur det sedan blev. Idén var kvalitativt boende som vanliga människor kunde ha råd med, i vacker och lugn miljö.
Verkligheten skildrar Wahlgren i sin bok: ”Man föste ihop tjugofemtusen människor praktiskt taget över en natt i ett skrivbordskonstruerat bostadsområde som saknade all naturlig uppbyggnad, allt eget, framväxt liv. Alla var främlingar, och åtskilliga ungar reagerade med våldsam aggressivitet. De slogs, satte eld på vindar och tvättstugor och förstörde allt som kunde gå sönder.”
De rosor som skulle illustreras av områdets namn växte aldrig upp, berättar Wahlgren. Barnen bröt av varje kvist som vågade sticka näsan över jordytan. Hon fortsätter: ”Och när det välsignelsebringande köptemplet väl stod klart, blev Rosengård Centrum ett tillhåll för A-lagare, snattarexperter i slyngelåldern och ensamma småglin utan tillsyn. Det som flanerade på broschyrernas trivsamt grönskande innegata med franska kafébord och somrigt folkliv, blev i verkligheten mest snuten.”
Varför kan jag aldrig sluta vara arg? Jag har skrivit en hel roman om alla de idiotier som dagligen, hela dagarna och utan uppehåll, sprutas ut i alla tänkbara kanaler från diverse ”sanningskrigare” med tydligt angivna Swishnummer – och värre: på ledarsidor över hela landet. Jag trodde att jag skulle lugna ned mig om jag skrev om det riktigt ordentligt. Men när jag läser det wahlgrenska tidsdokumentet sköljer vreden över mig igen.
För min inre syn ser jag Rosengårds första barnkullar – vad kan de ha hetat? Johan, Patrik och Markus, ungefär. Anna, Linda och Cecilia. Så hette barnen då. I dag heter miljonprogrammens barn ofta Muhammed, Aicha och Mustafa. Andra namn – och delvis andra förutsättningar. För att uttrycka mig försiktigt: att leva i en familj som bär på krigstrauma, och/eller brist på erfarenhet av det samhälle man bor i, och/eller språkförbistring i kontakten med omvärlden är kanske inte något som underlättar. Och att ovanpå alltsammans oavlåtligen misstänkliggöras och bespottas av ”invandringskritiker” är måhända inte heller det man har mest skriande behov av – eller vad tror du, Katerina Janouch? Hanif Bali – vill du kallas ”skäggbarn” i dag?
Jag vet att jag tjatar om detta, men å andra sidan ligger jag rejält i lä jämfört med våra extremt censurerade människor som i detta nästan-Nordkorea vi kallar Sverige inte tillåts spy på flyktingar mer än tio gånger per dag tills de går över gränsen och stängs av tillfälligt från ett eller annat socialt medium. Mitt hjärta störtblöder för er. Verkligen.
Trots det vill jag, ännu en gång, så snällt jag kan påpeka en pytteliten sak: Sveriges alla problem uppstod inte år 2015. Förlåt att jag låter batikhäxig, men det är faktiskt sant. Och så vill jag avsluta med ett par små boktips om gruppvåldtäkter: Katarina Wennstams ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Era följare brukar tro att de böckerna är deckare, men de handlar om verkligheten – bläddra i dem så får ni se!
För övrigt anser jag att en lag borde stiftas mot att försöka få elever att ”mingla” på skolgården första dagen efter sommarlovet. Det är väldigt pinsamt. Särskilt om lärarna är med, iförda propellermössor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
