När folk hör att jag är kriminolog möts jag ofta av ett antagande att jag är intresserad av brottsbekämpning. Men mitt kriminologiska intresse kretsar snarare kring de styrandes förmåga att kontrollera, styra och bestraffa vissa grupper av människor. De som fråntas sitt mänskliga värde på grund av sina kriminaliserade handlingar eller för sin förmodat kriminella livsstil, till följd av det klassförakt och den rasism som kriminalpolitiken präglas av.

Med drygt en vecka kvar till valet känner jag en stor frustration och sorg över att den svenska kriminalpolitiken är mer populistisk och pennalistisk än någonsin.

Vi har en justitieminister som säger att det finns grupper som inte är skyddsvärda, utan att få märkbar kritik för det. Gång på gång lyckas Beatrice Ask formulera krav på mer kontrollerande, integritetskränkande och bestraffande åtgärder med hjälp av att uttrycka det som en åtgärd för att få bukt med den ”grova organiserade brottsligheten”. Hyresgäster ska lättare kunna bli uppsagda, det ska bli lättare för polisen att begära ut information från Försäkringskassan och det ska införas skärpta straff för narkotikabrott som tillskrivs Asks favoritepitet: ”synnerligen grov”.

Det är intressant hur mycket som kan motiveras med att bekämpa grov organiserad brottslighet, inte minst när det förutsätter en ökning av polisiär närvaro och kontroll över många misstänkta. Och de som oftast är misstänka för de brottskategorier som Ask gärna utvidgar brottsrubriceringarna av, är de fattiga, socialt marginaliserade och strukturellt missgynnade grupperna i samhället. Jag har aldrig hört henne predika om vikten att få fast skattefifflande höginkomsttagare eller att göra det omöjligt för poliser att utreda sina egna mål.

Det finns ett uttryck som används i kriminologsammanhang, ”Punishing the poor”, som jag ofta tänker på när jag betraktar svensk kriminalpolitik. Det är också titeln på en bok skriven av sociologen Loïc Wacquant, som skrev om konsekvenserna av skiftet från den mer liberala socialpolitiken till en mer pennalistisk approach gentemot den fattiga, framför allt svarta befolkningen i USA. Det är en approach som bygger på den underförstådda idén om att ”de andra” inte spelar på samma regler som den vita medelklassen och har därför inte heller gjort sig förtjänta av något socialt stöd.

Det finns, tyvärr, slående likheter i utvecklingen av svensk kriminalpolitik och Beatrice Ask tar oss ett steg i fel riktning för varje år som går. Husbyhändelserna är ett exempel på såväl polisers hantering av de misstänkliggjorda grupperna som politikers uttalande om dem, det är en ren avhumanisering. Eller som Wacquant beskriver det: nyliberalismens hantering av människor som befinner sig i utkanten av marknadsekonomin.

Det som är riktigt deprimerande i sammanhanget är att den populistiska retoriken kring de otaliga förslagen och kraven om diverse straffskärpningar och integritetskränkningar är så pass framgångsrik att det politiska motståndet är nästintill obefintligt. Ett bevis på det är att Ask helt ogenerat kan säga sig strunta i vad den kriminologiska forskningen säger om straffskärpningar. I en intervju med Nöjesguiden säger hon, som så många gånger förr, att hon minsann företräder folket och inte experterna. Det är som att Anders Borg skulle säga att det är helt irrelevant med ekonomisk forskning eller ekonomers expertutlåtanden.

Det finns ett accepterat kunskapsförakt bland både politiker och journalister så fort det handlar om mänskliga värden eller samhällsstrukturer. När Jonas Sjöstedt som kanske enda partiledare vågar öppna upp för en humanare kriminalpolitik, får han i SVT:s partiledarutfrågning ledande frågor om varför han vill legalisera knarkande och varför män som förföljer och misshandlar kvinnor ska få gå fria. Hämndbegäret är tydligen en mer relevant utgångspunkt för public service-intervjun än all befintlig forskning på området, som inte bara visar det meningslösa med hårdare straff utan också att befolkningen i stort inte ens vill ha högre straff.

Asks inbillat folkliga kunskapsförakt bygger på en myt som kriminologer kunnat ta hål på, synd bara att hon inte vill lyssna på experterna.