Utanför biograf Facklan i Åkersberga samlas en grupp människor i olika åldrar. Svenska och spanska blandas, omfamnanden, återseenden. Göran Sallnäs, under många år rektor på Runö, LO:s folkhögskola utanför Åkersberga, tar till orda för att presentera filmregissören Luis R Vera. Det knastrar när filmen går på.
Dokumentären ”Åkersberga–Chillan” handlar om solidariteten mellan Åkersberga i Sverige och Chillan i Chile. På initiativ av Unga Örnar startas 1981 en av de många solidaritetskampanjer som pågick denna tid. En barnmatsal i en ”poblacion”, ett slumområde i Chillan, ska öppnas med hjälp av svensk solidaritet. På filmduken ser vi en pojke i tioårsåldern som i tystnad tittar in i kameran när han får frågan om varför han går till barnmatsalen. ”Min pappa försvann”, säger han till slut. ”Militären tog honom dagarna efter militärkuppen, han har aldrig kommit tillbaka. Jag äter där för att vi ibland inte har tillräckligt med mat hemma.” I Sverige var det främst barn som samlade in pengar till matsalen i Chillan, men folk av alla åldrar deltog. I filmen intervjuas en äldre kvinna om varför hon engagerar sig. Hon berättar om när hon var ung och mamma i Sverige på 30-talet och inte hade mat att äta. Solidaritet.
Efter filmvisningen blir det fika. Foton från tiden för solidaritetskampanjen visas i ett bildspel. Det är inte en premiärdag, filmen var klar 1986 och dess förtext lyder ”Till minne av Olof Palme”.
Göran Sallnäs fru Anita Sallnäs har jobbat inom folkbildningen, fackföreningsrörelsen och med solidaritetsarbete. Hemma hos henne och Göran Sallnäs – när filmvisningen och fikat är slut – sitter jag och bläddrar i fotoboken ”Suecia por Chile” av Fernando Camacho Padilla, en fotoberättelse om exilen och solidariteten 1970–1990. På en demonstrationsbild från Kungsträdgården syns en gigantisk banderoll med texten:
CHILE PALESTINA OCH VIETNAM
SAMMA FIENDE SAMMA KAMP
I september är det 50 år sedan kuppen i Chile. Åkersberga var den första plats jag bodde på när vi kom till Sverige, jag var nästan fyra år och året var 1979. Filmregissören Luis R Vera är min pappa. Sverige är mitt land men det är ett annat land än det jag kom till. Dagens Nyheters kulturchef skriver i helgen att det är rätt att kalla sig svensk patriot. Ännu en meningslös lek med ord i ett land där regeringen styrs av de högerextrema.
Hade kulturchefen velat sätta sin fosterlandskärlek på prov borde han istället ställt sig centralt i Stockholm och viftat med en pro-kurdisk flagga. I Sverige idag utlämnas medborgare till Turkiet för att de är PKK-anhängare. Utlämningarna är ett krav från Turkiet för att godkänna Sveriges Nato-ansökan.
Jag tittar på foton från filmen ”The end will be spectacular” av Ersin Celik som filmades i Kobane under kriget då de kurdiska styrkorna var avgörande för att hålla tillbaka IS. Kurderna har svikits om och om igen, av lika många skäl som det finns kurder kan det ibland verka som. Det Sverige gör idag för att imorgon bli Nato-medlem är inte bara ett svek mot kurderna utan framförallt ett svek mot vårt eget land, mot Sverige. Att agera Erdogans knähund, att vara med i en organisation där vår säkerhetspolitik kommer att styras av USA, hade varit främmande i det land jag kom till. Jag längtar inte tillbaka men ser fram emot den dagen då vändningen kommer. •
För övrigt uppmanar jag alla att göra en liten pro-kurdisk aktion under sommaren.
