I skolan lär vi dem om neutraliteten under andra världskriget. Desto mindre om den svenska järnmalm som gödde den tyska krigsmakten, och tågtrafiken som lät Tredje rikets soldater passera våra gränser. Vi lär dem om urinvånarna i Amerika, som nästan utrotades, men desto mindre om förtrycket av samerna.

Barnen får veta att de europeiska stormakterna förslavade miljoner afrikaner. Inget om Sveriges människohandel i Karibien. Vi berättar för dem om att vi inte har haft krig på 200 år, och undviker de vapen för miljardbelopp vi säljer till polisstater och krigshärjade diktaturer.

På samma sätt tänker vi kring rasism. Särskilt den vidsträckta strukturella sorten. I många svenskars ögon är det något som bara existerar på andra platser. I USA. I Sydafrika under apartheidtiden. Att rasism är osvenskt är en idé som reproduceras runt köksborden i stugorna. Och av kända ledaskribenter på landets största tidningar.

Sedan polisen dödade den obeväpnade George Floyd har USA varit i revolt mot den militariserade polisens övervåld. Protesterna har de senaste veckorna spridits utanför landets gränser, från Frankrike till Palestina till Sydkorea. Som brukligt har majoriteten av svenska medier varit snabba med att fördöma det mordiska ingripandet och den strukturella rasism som ligger bakom.

Också här – Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå – har demonstrationer hållits för att George Floyd ska få rättvisa. Men också för att rikta uppmärksamhet mot den svenska polisens rasprofilering. Även om den sällan slutar i död. Som vanligt, när strålkastarljuset vänds mot oss själva, blir diskussionen svårare. Vissa, som liberala debattören Daniel Claesson i Aftonbladet (4 juni), ifrågasätter varför vi protesterar mot en diskriminering som är exklusiv för USA.

Trots mängder av vittnesmål från svenska personer som anser sig vara föremål för rasprofilering, framförda i exempelvis TV4:s ”Kalla fakta” 2019. Trots REVA. Trots Skåne­polisens register över romer. Ändå vidhålls det från polisen och debattörers håll att det rör sig om enskilda händelser. Inte ett större problem.

Vi vet att strukturell diskriminering förekommer inom andra delar av samhället. 2018 visade en rapport från länsstyrelsen i Stockholm att afrosvenskar har lägre lön än andra med samma utbildningsnivå. Och Diskrimineringsombudsmannen har kallat diskrimineringen på bostadsmarknaden för ett omfattande samhällsproblem.

Enligt Socialstyrelsen löper kvinnor födda söder om Sahara störst risk för komplikationer inom förlossningsvården. Och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen säger att utlandsfödda kvinnor har fyra gånger så hög risk att dö i samband med en förlossning, som svenskfödda.

Men som av en slump skulle alltså polisen magiskt vara förskonad från den här sortens diskrimineringsrelaterad problematik? Tydligen. Det är därför som Expressens ledarsida (4 juni) anser det vara mer troligt att svenska Black Life Matters-sympatisörer är amerikaniserade uppviglare, än att vår egen polis skulle behöva synas. Sverige har många bra kvaliteter. Självinsikt är inte en av dem. 

För övrigt: Franska filmklassikern ”La Haine” fyller 25 i år. Fortfarande lika bra, tyvärr fortfarande lika aktuell.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.