Kostnaderna för Fas 3 fortsätter att öka, visade SVT nyligen. Det trots att regeringen i januari meddelade att unga arbetslösa ska flyttas från Fas 3 till det statliga företaget Samhall, som är specialinriktat på att anställa individer med arbetsrelaterat funktionshinder. Nära 1 000 personer under 30 år i Fas 3 har enligt Arbetsförmedlingen någon form av funktionshinder och dessa ska erbjudas utvecklingsanställningar med avtalsenlig lön i högst ett år. Beslutet kan verka oproblematiskt och framstå som att regeringen ger de unga en vettig chans. Men verkligheten är långt ifrån lika enkel. 

Nyligen läste jag Mikael Holmqvists bok Samhall – att bli normal i en onormal organisation och det är en minst sagt skrämmande läsning. Boken har några år på nacken men mycket lite tyder på att situationen har förändrats. Samhall är fortfarande en av Sveriges största arbetsgivare och under förra året växte verksamheten med 5 400 anställda. 

Idag finns det 200 000 funktionshindrade i Sverige. Det är en siffra som växt med 350 procent sedan 90-talet, visar Holmqvist. Men hur kan antalet funktionshindrade öka med en sådan våldsam takt? 

Svaret är nej, det gör de inte, det är definitionerna av vem som är funktionshindrad som har förändrats. I boken framgår att listan på kategorier för vilka som anses ha en arbetsrelaterad funktionsnedsättning har blivit betydligt längre de senaste decennierna. Numera finns det även koder för människor som av någon anledning inte ”passar in” på arbetsmarknaden. 

Väl inne på Samhall visar boken att individen tvingas anpassa sig till Samhalls särskilda arbetssätt där de anställda med funktionsnedsättning är tydligt uppdelade från arbetsledningen som är ”normal”. Och har du en gång kommit hit är det svårt att komma härifrån. Pipsa Heidling har arbetat för Samhall i 25 år. Hon hade ont i ryggen när hon kom till verksamheten, men är idag frisk och skulle kunna hantera ett vanligt arbete, berättar hon för Kommunalarbetaren. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt. 

Självklart är Samhall bra för många individer med funktionsnedsättning. I boken berättar flera individer att Samhall har gett dem arbetsplats de trivs på och att de äntligen fått ett samanhang utanför hemmets väggar. Men det gäller inte alla. För dem som hamnat där för att de inte ”passar in” i den nya nyliberala arbetsmarknaden blir anställningen ytterligare en förvaringsplats. En till plats där de behandlas som en andra klassens medborgare. Där de är och förblir 2000-talets rännstensungar.

Runt, runt bollas de i ett Sverige som så uppenbart har skiktats i två. Där den övre delen belönas av sänkta skatter för sin duktighet och den undre piskas till anpassning. De är människor vars styrkor slarvas bort i blanketter från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan och som politikerna helst inte vill kännas vid. Det är de som inte får plats i Sverige på 2000-talet. Här där industrier lagt ner eller flyttat utomlands, välfärdssektorn drivs av vinstintresse och där kraven på effektivitet övergår allt sunt förnuft. För dem återstår att se hur Socialdemokraternas ”extra tjänster i välfärden” skiljer sig från dagens cynism. Jag själv väntar med andakt.