Campus Risbergska. Ett 1500 kvadratmeter stort rutnät av rum och korridorer. En helt vanlig grå februaridag avfyras de första skotten. En man i gröna militärkläder håller i geväret med mord i sinnet.
Salim Iskef, en 28-årig man blir träffad i axeln. Han ska senare förblöda till döds under de tre timmar som går innan sjukvårdspersonal är på plats. Men innan dess hinner han ringa sin mamma och be henne ta hand om sig och hans fästmö. Tio år tidigare flydde han från kriget i Syrien till tryggheten i Sverige. Nu blir det inget bröllop i sommar med fästmön. Den planerade glädjefesten är förbytt till sorgeklor som ska fästa i alla som kände honom – och oss andra som inte kände till honom förrän nu.
Korridorer av skräck, klassrum av panik. Ingen går längre säker när skotten ekar fram och allt fler inser att ett massmord pågår. 32-åriga Elsa Teklay skjuts. Hon flydde från Eritrea samma år som Salim och utbildade sig på Risbergska som ett steg närmare drömmen att bli läkare. Framtidsdrömmen är förbytt till en mardröm för hennes fyra barn som aldrig kommer att kunna lämna ögonblicket då de blev moderlösa bakom sig. Nu har de bara sin far Simret som förälder, men han saknar uppehållstillstånd i Sverige.
Jag ser på mina fyra barn i soffan hemma och grips av en outhärdlig hjärtsmärta bara av tanken att de skulle förlora sin mor. Hur skulle jag ta hand om barnens förtvivlan mitt i all chock och djup sorg? Jag vet att jag åtminstone får vara där för dem. Simret får inte stanna hos sina barn på grund av de hårda migrationslagarna i Sverige.
Gärningsmannen har fyra gevär med sig och skjuter 70 skott. En av kulorna träffar 68-åriga lärarinnan Aziza. Hon flydde från Kurdistan på 90-talet, utbildade sig till ingenjör och hade varit lärare på Risbergska i sju år. Nu såg hon fram emot att gå i pension till sommaren efter 20 år av undervisning. Hennes passion gick bortom klassrummen, hon var en ”mamosta” (lärare) för kurder över hela världen med 120000 prenumeranter på sin YouTube-kanal där hon lärde ut matematik på kurdiska.
Jag tittar på bilder av Aziza och ser plötsligt min jämnåriga mamma som också flytt från Kurdistan där hon varit lärarinna. Mamma som likt Aziza är ”dade” (äldsta syster och extramamma) för en stor syskonskara.
Kanske var Rickard Andersson inte rasist, kanske var det bara en slump att han gick in på just campus Risbergska och mördade rasifierade.
Muskelminnen från min tonårskropp väcks när jag går ut från mitt hem timmar efter dådet. Gammal rädsla väcks från 90-talet då en röd laserstråle kunde ha riktats mot mig bara för att jag hade svart hår. Jag minns intervjun med John Ausonius på Kumla som vi gjorde när jag drev tidningen Gringo. Hur han sa att han blivit påverkad av hetsen mot invandrare som spottades fram av Ny Demokrati då. En stigmatisering som framstår som mild i jämförelse med den massiva nedsvärtning som pågår nu.
En vecka före dådet i Örebro säger Ulf Kristersson i TV4:s Nyhetsmorgon: ”Om det ständigt kommer in nya människor som begår nya brott, då har vi ingen chans att klara av det här.”
Rasistiskt våld föds inte ur tomma intet. Det börjar med likgiltighet, fortsätter med förminskande tills det övergår till normaliserande rasism där diskriminering ingår som en naturlig del av vardagen. Organiserad rasism frodas i sådan mylla och kan ta politisk makt. Psykiskt våld i form av rasistiska kommentarer haglar tätare och fysiskt våld som visitationszoner införs.
Enstöringar triggas lättare att begå våldsbrott i en sådan tidsanda. Kanske var Rickard Andersson inte rasist, kanske var det bara en slump att han gick in på just campus Risbergska och mördade rasifierade. Kanske får vi aldrig veta vad som pågick i hans hjärna. Likväl är skadan redan skedd. De 70 skott han avfyrade tog livet av elva personer och sänkte ett helt land. Sverige kommer aldrig vara densamma efter Risbergska. Särskilt inte för oss rasifierade.
