Mot slutet av en het junidag coronasommaren 2020, kör jag, min 72-åriga mamma och hennes väninna i olika bilar till vår favoritbadplats utanför Falun, som tillhör en kyrka – men är öppen för allmänheten. Denna kväll är dock badplatsen bokad, får vi veta av en skylt. På ett långbord vid sjön står silverkandelabrar på duk, kontrasterandes mot röda stugor och granskog längs vattnet. En leende man med invandrarbakgrund kommer fram och pekar vänligt mot var vi kan bada istället.
Medan vi går på stigen till andra sidan viken, ser vi ett dussintal ungdomar avteckna sig. Några badandes. Andra dricker och röker. Vi passerar två blonda tonårstjejer, varav en låtsashostar åt oss. Tydligen inte oberörda av våra munskydd. Jag ser på min mamma och väninnan, sårbara i sina masker och sökande blickar.
Dalakvällen är sällsamt ljuvlig när vi till slut hittar ett folktomt vattenbryn – visserligen privat, men där vi fått okej att doppa oss. Visser-ligen av en man som från sin veranda först raljant ropat ”Bara om du tar av dig masken”, varpå jag svarat ”Den har jag på tills jag hoppar i”, och han hafsigt gör tummen upp. Precis när jag tar första simtagen och min mamma klivit i rusar veranda-mannen mot oss. ”Ett snabbdopp sa vi!”, ryter han. ”Oj, vi är strax klara” svarar jag. ”Nej! Upp! Nu!” skriker mannen, klart berusad. Jag blir arg. Mannen blir hotfull. Jag skäller ut honom. Han blir våldsam, kastar mina skor på mig.
Tillbaka i Falun sätter vi oss i en lund för att ventilera. Då vi alla tre är filmnördar, inser vi att det som utspelat sig är som hämtat ur en Ruben Östlund-film. Få regissörer kan fånga svenskhet så gastkramande. Den svensk som sett ”De ofrivilliga”, ”Play”, ”Turist” och ”The Square” och inte paralyserats av träffsäkerheten – och sekundärskammen – kan inte ha reflekterat mycket över svensk kultur. Vare sig det gäller fulla tonåringar, snälla invandrare, elaka svennar eller skitnödig kulturelit. Vare sig det gäller teman i Östlunds filmer som konformism, gruppåverkan, passiv aggressivitet, högmod eller tillitsbrist. Alla tendenser som är präglande av Sverige i allmänhet – och av Coronasverige i synnerhet.
Få regissörer kan därtill skildra situationers helomvändning så drämmande som Ruben Östlund. ”Force Majeure” är den internationella titeln på ”Turist”. Begreppet betyder ”oförutsedda förhållanden som hindrar någon att uppfylla ett kontrakt”. I Coronasverige är det många kontrakt som inte uppfyllts. Samhällskontraktet, där utsatta grupper inte skyddats. Det medmänskliga kontraktet, med bristen på solidaritet och närvaron av hat. Och där force majeure utöver viruset självt till exempel kan vara en mask avsedd att skydda alla. Eller en berusad man som blir arg över masken.
Nu har jag inte ens gått in på alla liknande upplevelser jag haft i Stockholm. På alla som där hånat, missförstått och hotat mig eller varandra, på grund av Sveriges världsunika, förvirrande, kritiserade strategi. Det är ämne för ett manus till en ny Ruben Östlund-film.
