Det är för att förhindra en samhällskollaps som svensken sätter sin väska på den tomma platsen bredvid sig på bussen. Det är bara när bussen börjar bli för trång som det är okej att sitta bredvid någon annan. Men, du måste iaktta stor försiktighet då. Du får inte sitta normalt, inte prata. Du måste sitta lite mer på kanten för att förhindra att era jackor råkar nudda varandra, och glöm inte att sätta i hörlurarna för att markera att här sker ingen kommunikation.

Kanske har de rätt, mina utländska vänner, när de säger att ni svenskar är så kalla. 

För desto mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Den oskrivna regeln om att förbli främlingar finns på flera ställen, i hissen, i kön, bland grannarna, på Arlanda när planet är försenat tre timmar, på Lek- och bus-landet när man är barnvakt och så klart på bussen.

Jag flyttade hemifrån för flera år sedan, men när jag bodde hemma så hade vi grannar på båda sidorna. Vi bodde nära varandra i radhus, men än i dag vet jag inte vad någon av grannarna jobbade med, eller vad de hade för intressen. Och det här handlar om grannar som vi hade bott bredvid i över 13 år.

Det är inte konstigt att ungdomarna som jag jobbar med på Tegelbruket, generellt brukar sätta sig i grupper efter etnicitet och föräldrars ursprung. Blonda och blåögda i ett hörn, mörkare hår i ett annat och mörkhyade i en grupp. De har lärt sig av oss att hålla sig till sina egna.

Om det är vi vuxna som är förebilderna, och om det är vi vuxna som ska föregå med gott exempel så har vi misslyckats. För de unga följer i våra fotspår och vi har gått vilse.

Det är dock inte försent. Än kan vi hitta tillbaka till stigen, än kan vi guida ungdomen rätt. Vi kan fortfarande korrigera våra misstag och förbrödra världen. 

Så nästa gång du åker buss, åker hiss, väntar på flyget eller står i kö någonstans förbered dig då på att säga hej. Och ställ frågan, vart är du på väg då? Jag lovar att göra detsamma. Vi syns på bussen.