Sverige har den lägsta uppmätta nativiteten sedan SCB inledde mätningarna 1749. Med i snitt 1,5 barn har svenska kvinnor inte fött så få bebisar på 275 år.

Samtidigt var det i januari fler som utvandrade än invandrade till Sverige, enligt SCB – något som inte skett på 94 år (undantaget oljekrisåren i början av 70-talet). 

Sverige gick från att vara ett utvandrarland till ett invandrarland 1930 då landet var i upplösningstillstånd. Var fjärde svensk hade flytt till Amerika från fattigdom och förföljelser, och födelsetalen var de lägsta i västvärlden. I en tid då det inte fanns nog med resurser att försörja befolkningen behövs det väl knappast fler munnar att mätta? Jo, det är precis vad som krävs, hävdade Alva och Gunnar Myrdal i sin banbrytande bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Skulle födslotalen fortsätta minska varnade Myrdals för att det i slutet av 1970-talet skulle finnas nästan ”dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna”. 

Paret Myrdal identifierade trångboddheten som centralt för det låga födslotalet. Barnfamiljerna behövde större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag och dagis skulle möjliggöra för båda föräldrarna att kunna jobba utanför hemmet och få en ände på det rådande patriarkala familjesystemet med hemmafruar. Allt detta skulle få svenskarna att växa sig ur krisen genom att föda fler barn. 

Deras lösning visade sig fungera. 1935 föddes 85 000 barn i Sverige. Tio år senare föddes 135 000. Men det var inte bara välfärdsreformerna som ökade barnafödandet. Under samma period sexdubblades invandringen till Sverige. 

Men trots välfärdssystemet har svenska kvinnor fött allt färre barn. Det som räddat befolkningspyramiden från att tippa över är invandringen. När svenskarna inte vill föda barn är det en toppenaffär att ta in människor i arbetsför ålder som inte kostat Sverige en spänn. De får arbeten som många svenskar inte vill utföra, som tunga industrijobb och att ta hand om de gamla, och kan relativt snabbt generera skatteintäkter. Arbetskraftsinvandringen på 60- och 70-talet var en strålande ekonomisk affär och grundbulten i det svenska välståndet. Men så hamnade vi där igen i millennieskiftet. Födslotalen var på väg ner mot samma rekordlåga nivåer som 1930 trots att befolkningen nästan fördubblats sedan dess.

Statsministern Göran Persson identifierade det låga barnafödandet som Sveriges största samhällsproblem och uppmanade befolkningen att skaffa fler barn. Han hade läst sin Myrdal och pekade på bostadsbristen och brister i välfärdssystemet som de största hindren. Perssons regering införde maxtaxa på dagis, höjde barnbidragen och införde en pappamånad. Vips så ökade barnafödandet nästan lika mycket på tio år som det hade gjort på 30-talet. Återigen handlade det inte bara om de sociala reformerna. Under samma period mer än fördubblades invandringen.

De rekordlåga födslotalen idag är en konsekvens av den strypta välfärden och den minskade invandringen. Fortsätter samma utveckling riskerar Sverige att kollapsa i en nationalekonomisk härdsmälta. När allt fler blir äldre och allt färre föds och släpps in i landet går ekvationen inte ihop. Skatteintäkterna från de i arbetsför ålder kommer inte att räcka till att försörja pensionssystemet. 

Paret Myrdals varnande finger om att åldringarna kommer att bli många fler än lönearbetarna är återigen aktuell. Sker inte sociala reformer som underlättar livet för barnfamiljer kommer Sveriges befolkning att börja minska. Det har inte skett sen digerdöden härjade på 1300-talet. Japan som är känt för sitt motstånd mot invandring (under flyktingkrisen 2015 tog landet emot 27 flyktingar) är redan där. Ekonomin har sedan länge stagnerat och födslotalen är låga. Befolkningen har minskat med över en halv miljon om året sedan 2020. Om trenden fortsätter väntas antalet japaner att krympa från 125 miljoner i dag till strax över 60 miljoner vid seklets slut.

Nedmonteringen av välfärden i Sverige har försatt barnfamiljer i en alltmer utsatt situation, vilket lett till att färre vågar skaffa barn. Det som räddat upp födslotalen är de invandrade kvinnorna och nu blir även de betydligt färre. Historien har lärt oss att det demografiska dilemmat med en åldrande befolkning löses med förbättringar i välfärden och ökad invandring. Därför är paradoxen total. Den högernationalistiska politiken som bedrivs nu kommer på sikt bara minska antalet svenskar och öka beroendet av invandring.