Abramowicz resonerar kring, och förkastar, möjliga lösningar, såsom obligatorisk språkförskola, ett förslag från M och L, eller att bussa barn till förskolor i ”svenskare” områden, vilket är praktiskt svårgenomfört med förskolebarn. Slutsatsen i texten blir den förväntade: att ”Sverige sedan länge nått gränsen för hur många som kan absorberas av samhället”. Hur många invandrare, alltså.

Men resonemanget är alltför ensidigt. Visst finns områden i Sverige som är så segregerade att mycket få barn i varje förskolegrupp har svenska som modersmål. Det är ett problem i sig. Men det finns en annan aspekt av frågan, en annan sorts segregation, som skulle kunna avhjälpas utan större social ingenjörskonst.

Min egen förort, Vällingby, är ett bra exempel. Mina barn gick på föräldrakooperativ i stället för på den kommunala förskola de automatiskt skulle ha placerats i om vi inte gjort något val. Föräldrakooperativ söker man upp själv. Det ledde givetvis till att barnen fick mestadels svenskfödda förskolekompisar. Något vi inte riktigt tänkt på när vi gjorde vårt val.

Men när det blev dags för äldsta barnet att börja skolan öppnades mina ögon. I Vällingby finns många skolor att välja på – och en som ingen av medlemmarna i kooperativet hade en tanke på att välja. Den ”invandrartäta” skolan. Frågade man föräldrarna varför de inte ville sätta sina barn i den skolan svävade de på målet. Det mumlades om skolans ”rykte”, att den skulle vara ”strulig”, och så vidare.

Men vid närmare efterforskning visade sig ryktet vara felaktigt. Skolan hade en relativt ny, ambitiös rektor, goda studieresultat, omfattande arbete mot mobbning och bra lärare. Vid en jämförelse med de ”finare” skolorna fanns ingenting som pekade på att just den här skolan skulle vara sämre.

Kunde det vara så att föräldrakooperativets medlemmar, de flesta välutbildade, med bra jobb och säkerligen goda värderingar, helt enkelt inte ville att deras barn skulle ha för många klasskompisar som hette Muhammed och Aïcha? Och i så fall: varför? Jag tror att den frågan har flera svar, men att inget av svaren är fullt ut formulerat.

När vi fick kallelsen till den ”invandrartäta” skolan, som ligger närmast vår adress av Vällingbys skolor, tänkte vi att ingenting talade emot att tacka ja. Alla våra barn fick börja där, och alla var i försvinnande liten minoritet som barn till två svenskfödda föräldrar.

Något av barnen var den enda i sin klass med den bakgrunden, någon annan var kanske en av två eller tre. För våra barn är detta inget problem; de kommer att gå ut i livet med alla nycklar man behöver till det svenska samhället, inklusive språket. Det kommer även de flesta av deras klasskamrater att göra, efter en uppväxt i Sverige, med svensk utbildning.

Men för många i denna skola hade det säkert varit betydelsefullt om fler svenskfödda föräldrar satt sina barn i deras klasser, eller ännu hellre placerat barnen i förskolor med många barn med annat hemspråk än svenska. Som bekant absorberar barn språk betydligt snabbare än vuxna, och det finns inget bättre sätt att göra det än att varje dag höra och använda språket. Abramowicz har helt rätt i att segregerade förskolor försenar inlärningen av det nya språket. Med mer blandade barngrupper skulle inlärningen av perfekt svenska gå av sig själv.

Temat ”Sverige har tagit emot för många invandrare” är vid det här laget lika uttjatat som ”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”. Jag håller inte med, men även de som håller med borde ha hört det till leda. Och lyckad integration tror jag trots allt att de flesta av oss vill ha.

Parallellt med de tilltagande kraven på politiker inför valet tänker jag att vi kanske kan ta lite eget ansvar också? Föräldrar, till exempel. Sätt era barn i en mångkulturell förskola. Kanske lär de sig bitar av andra språk på kuppen. Arabiska, till exempel. Det är ett vackert språk, och språk är bra att ha.