Jag känner att det finns en mening med det här.
Det hade börjat bli lite svårt med den saken, ni vet, det här med att gå hemma och odla sin trädgård.
Jag har ju inget jobb alltså, jag blev av med mina 45 spelningar i våras och i början så pustade jag ju liksom ut, tyckte det kunde vara lite bra att dra sej undan. Odla tomater och titta på fåglarna. Gynna vildbina genom att borra hål i det gamla hönshuset.
Ta morrondopp när solen går opp.
Ta lite sköna soluppgångsbilder till Instagram.
Men jag satt och läste på internettet på mornarna. Det skulle jag inte gjort.
Jag blev deprimerad. Kände mej maktlös.
Rubrikerna handlade för det mesta om mord i svenska förorter. Med mycket detaljer.
Och Trump hade sjukat sej igen.
Lite i skymundan för detta så gled världen långsamt in i den irreversibla klimatkollapsen, men media var inte så intresserad längre av vad Greta hade att säja, man behövde nya klickmonster, Trump var ju alltid en pålitlig leverantör, så media förlitade sej på honom och att unga killar med skulder på några tusen spänn för oredovisat hasch sköt ihjäl varann.
Jag började stänga av, gå ut i trädgårn och rensa ogräs.
Jag kom på mej själv med att sucka och svära för mej själv. Som en gammal gubbe.
Hamnade i små privata monologer för mej själv om att jag måste acceptera att bli gubbe.
Låta ungdomen ta över.
Lära ungdomarna att kompostera, helst med bokashimetoden.
Och sen långsamt bokasha mej själv in i jorden.
Men nu har jag tänkt om. Fan va upplyft man blir av att vara med i lite Direkt Aktion.
Jag hängde på en grej som Greenpeace och andra organisationer ordnade mot utbyggnaden av Preem i Lysekil. Ni vet, den där saudiske miljonären som vill spräcka Sveriges klimatlöften i Parisavtalet med hjälp av Gunde Svan?
Att han är saudisk spelar såklart ingen roll, men eftersom svensk media dom senaste åren har blivit väldigt upptagen av folks etniska, biologiska och kulturella ursprung (och märkbart ointresserad av folks årsinkomst) så nämner jag ändå det. Kanske tar det skruv hos nån Svärjevän med antimuslimska reflexer.
Det som spelar roll är att han är en av dom svinrika människor som hotar vår överlevnad genom att få regeringar och kommunledningar att svälja argumentet om arbetstillfällen, skitsamma vad dom går ut på, skitsamma att dom skapas i en döende industri som kanske kan krama ut några feta kvartalsrapporter till innan dom går under.
Det som spelar roll är att han lurar i svenska folket att det handlar om grön energi. Det finns ingenting i ansökan som tvingar Preem till nånting förnybart. Det finns ingenting som tvingar dom till nån som helst form av omställning.
Och vad gäller bioenergi: tiden vi hade då vi hade råd att elda upp saker, den är förbi. Träd tar åttio år på sej att lagra in det kol man bränner upp och vi har inga jävla 80 år på oss.
Vi måste elektrifiera om vi ska klara det här.
Tro inget annat.
Så jag var tillräckligt arg för att hänga på en aktion. Och plötsligt hamnar jag i nåt slags nätverk, en lirare på Greenpeace ger mej ett telefonnummer till en annan lirare i Göteborgs skärgård, han har en segelbåt jag kan hänga med upp till Lysekil på, jag ringer honom och han ba: Amen du kan väl komma ner derekt och knö däj in hos mäj.
Så jag, som inte har träffat folk på länge, befann mej plötsligt på en ö utanför Göteborg där folk kände varann, där folk morsade på varann, där folk gav oss tummen upp när vi släpade våra segel med texten Sails vs Oil ner till hamnen.
Kanske var det för att det inte fanns några bilar på ön, jag sov djupt på nätterna i friggeboden jag fick låna, jag gick långa promenader bland betande får, vid havet, mellan våra planeringsmöten.
Och det var inte (bara) folk med dreads och en alternativ livsstil som var med, utan vanliga svennebananer.
Gentrifieringen hade såklart också börjat nå hit, villapriserna hade rakat i höjden och börjat slå sönder nätverken, men det fanns fortfarande tillräckligt många mänskor som brydde sej om sina grannar för att det skulle kännas gött.
Bara den grejen att folk sa hej till varann. Det va länge sen.
Men framför allt handlade det om att hamna bland människor som faktiskt ville göra nåt istället för att bara sitta och ynkligt gnälla framför mediaflödet.
Jag var äldst och oerfarnast. Jag hade aldrig konfronterats av poliser av politiska skäl, en gång blev jag nerslagen av tre snutar i Köpenhamn, men det var för att dom trodde jag hade droger på mej. Det hade jag inte. Så dom slog mej bara lite och lät mej gå sen.
Men dom här lirarna drog historier om ryska SWAT-insatser mot Greenpeace så att håret reste sej på mitt huvud.
Men aktionen gick som en dröm, vi seglade upp i en stor segelbåt till Lysekil och jag fick segla för första gången i mitt liv. Trots hårt väder, cirklande polishelikoptrar och bistra snutar så lyckades vi segla runt Rainbow Warrior och sjunga Ted Gärdestads gamla dänga Sol Vind och Vatten för full hals.
Och Greenpeace filmade oss!!
Vi lyckades ta mej fan få Miljöpartiet att samma dag gå emot regeringen och säja nej till Preems utbyggnad, dom kunde ju inte stå bredvid och titta på medans vi kämpade mot stormen!
Och jag lyckades känna att jag var en del av mänskligheten igen, jag blev tamejfan yngre, jag blev tamejfan glad!
Nu sjunker vår aktion snabbt ner ibland rubrikerna, och jag sitter här på ett som vanligt försenat tåg på väg mot Stockholm, SJ har fortfarande inte riktigt vaknat ur sin 20-åriga Ryan Air-sömn.
Men, nu ska dom visst ta upp sin utlandstrafik igen, så man slipper ringa Deutsche Bahn varje gång men ska till Trondheim eller Köpenhamn.
Jag tror vi kan tvinga SJ att starta sovvagnslinjer till Rom.
Jag tror vi kan göra svensk järnväg till nåt folk väljer framför bil och flyg.
Jag tror vi kan stoppa Preem i Lysekil. Jag tror vi kan vända den här skutan så vi hamnar i en hållbar framtid, men då måste vi sluta sitta och gubbgnälla som jag gjorde förut.
Pröva Direkt Aktion, you will like it!!
