1900-talet var ett hårt århundrade. Minst två världskrig, svält och pandemier. Nära hälften av mors klasskamrater dog i spanska sjukan, resten hoppades ofta på nytt liv i Amerika. Själv borde jag ha dött vid ett års ålder av tuberkulos som jag fått av en krigsflykting men JUST DÅ dök streptomycinet upp och räddade mitt liv.
Under första världskriget var det ont om mat för familjerna till fattiga underbefäl i flottan, som min morfar. Han fick kycklingar från släkt på landet, tog noga vara på äggen och grät när han måste slakta älsklingshönsen.
Hans hustru Klara hade självklart ett trädgårdsland för rotfrukter och kryddväxter, fruktträd och bärbuskar i deras pyttelilla trädgård i stan.
Kött, om man nån gång fick tillgång till det, saltades, röktes, torkades. Färsk mat var en delikatess för stora högtider. Eftersom vi bodde vid havet tjyvsköt farfar sjöfågel och tjyvfiskade ålen. Bröd bakades hemma och inte så mycket som en slatt välling slängdes, hur gammal den än var.
Ett tjogtal år senare var det dags igen: Nytt krig, ny matbrist, ransoneringar och kuponger.
Exotiska matvaror förekom knappast bland vanligt folk. Mina föräldrar som kommit över en banan i slutet av 40-talet sparade skalet i åratal för att visa mej det en dag, men då var det sig inte längre likt…. Kaffe och socker förekom bara på kupong. ”Kaffe” tillverkade annars av den blå cikoriablomman.
När föräldrarna måste flytta till Stockholm ett halvår på 40-talet hade de tack vare de välsignade släktingarna på landet mat med sig för hela tiden. Olagligt, förstås: Ägg i vattenglas, skinkor och rökta korvar, säckar av potatis och mjöl. Flyttgubbarna nosade hungrigt och frågade om det skulle öppnas restaurang. Det skulle det inte, men det räckte i månader.
Den som inte hade släkt på landet fick klara sig bäst den kunde. Det gick gott om rykten om att innehåll i konservburkar oftast var ekorre eller grävling.
Nå alltså: Klara och Wera fixade det dagliga brödet åt sina familjer och de hittade alltid rester i sina kylskåp att fixa mat av. Och eftersom föräldrars beteende, särskild mödrars, lätt upprepas av deras döttrar är många medelålders kvinnor än idag lika benägna att spara slattar, rester, skivor av det ena eller andra som kan skäras i tärningar och ingå i en pyttipanna… Andra irriterar sej till raseri på just mors eller svärmors vana att fylla kylskåpet med oidentifierbara livsmedelsrester i möglande burkar. Min egen vuxna dotter gör oombedd raider i mitt kylskåp och bär ut kassar till soporna. Men det gör mor och svärmor alldeles rätt i, tycks det, i en klimatframtid som inte bara hotar med hetta, med hav fyllda av plast och en golfström som byter riktning utan med matbrist och vattenbrist och brist på i stort sett allting.
Och när dagens bortskämda konsumenter (jag, med flera – jag vet) har insett hur klimatvärstingen bomull fungerar – ett kilo bomull kräver 10 000 liter vatten – kommer vi kanske också vi att ta till oss Weras och Klaras sätt att rädda utslitna lakan. Klipp upp dem i mitten på längden, vänd delarna och låt de oslitna sidorna bli ny mitt!
Men jag kan inte sy. Min insats, hittills, har bara varit att sluta köpa kläder helt och hållet de senaste tio åren och leva på det överflöd av plagg jag hittills dragit på mej. Jag unnar mej ett nytt plagg om året, förutom underkläder och strumpor. Det går bra, tro mej! Ingen har klagat men så har jag aldrig haft ett gäng paparazzi efter mej heller.
Ni vet, klimatomställningen kommer att kräva enorm anpassning av oss alla, in på skinnet. Så vi kan börja nu. Släng inte den där jackan, den kan bli en kappa åt lillan! Och potatisarna som blev över gör vi soppa av till lunch i morgon.
