Ett multiverktyg av känd sort, en kartbok, en schweizisk armékniv, tändstål, termos, fickplunta, matkärl i stål i tre storlekar – och en yxa, vars märke enligt uppgift ”får amerikanska tonåringar att gråta på Youtube”. Yxornas yxa, helt klart. Huggverktygens Rolls-Royce. En livstidsyxa. En yxa att lägga i kistan vid en vikingabegravning. Ja, ni fattar. Den låter sig inte skämtas bort, ty den är vass, hård och för evigt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vad är detta exempel på? Är det en utrustningslista för en förestående fjällsemester? Ett utdrag ur MSB:s nya folder ”När krisen eller kriget kommer”?
Nej, det är innehållet på ett presentbord i en lägenhet i södra Stockholm då en mig närstående mansperson fyllde jämnt i förra veckan. Det firades på sedvanligt vis med nära och kära, tårta och vin. Det var inget tema på festen. Men det var det alltså på presenterna.
En rad frågor uppstår. Hade gästerna pratat ihop sig och kommit överens om att skänka gåvor i samma genre? Nej.
Är födelsedagsbarnet en utpräglad mulletyp? Tillbringar han varje ledig minut i en myr eller på en bergstopp? Kan han knyta fler knopar är genomsnittssvensken? Inte alls.
Är han åtminstone fastighetsägare med egen sly att hugga ner och ett rymligt förråd till alla praktiska grejer? I en parallell Hemnet-verklighet kanske, men än så länge bara där. I hans förråd finns bara vinterdäck, julpynt och udda teakmöbler.
Hade han, trots allt ovan, av någon anledning ändå önskat sig skog- och mark-prylar och gjort detta känt?
Icke. Men glad blev han.
Det finns ett antal möjliga förklaringar till det här. Det kan ju vara så enkelt att det är det rimligaste i presentväg till en man i sina bästa år. Några teknikprylar finns det väl inte att ge bort längre, och upplevelsepresenten känns ju lite passé. Ingen vill ha vare sig skivor, böcker eller filmer i fysisk form, och så vida inte jubilaren har ett specialintresse med utrustningsbehov, typ golf eller finsnickeri, är det kanske Naturkompaniets sortiment som återstår om man vill ha något att slå in.
Eller så handlar det om en mansidentitet som fortfarande är möjlig att hylla förbehållslöst i tider då manlighetens alla brister nagelfars. En snubbe som slår upp tält, fixar eld och kokar kaffe på spritkök är svår att inte gilla. Han är säkerhetsmedveten, trygg och snygg i tredagarsstubb och kalfjällsbränna. En pappa-cowboy att stå nära när det blåser kallt. Att ge bort saker att stoppa i hans ryggsäck är kanske bara ett uttryck för att man önskar den firade en sådan obefläckad tillhörighet. Ja må du leva och vara en schyst kille i hundrade år.
Det ligger det säkert mycket i. Men jag tror det största svaret står att finna i själva skogen, och vår föreställning om vad den ska fylla för funktion i våra liv. Vi vill inte tänka på den svenska skogen som de virkesplantager den till största del är, utan som något mycket mer beständigt och meningsfullt. Ett grönskande uppehållsrum för skrivbordsklassen där man kan rensa hjärnan. Ett kyrkorum om man så vill, dit vi kommer med känslor av sorg och vanmakt för att söka tröst, kanske rening.
Man vill ha den sugande känslan när en gummistövel lossnar ur gyttjigt träsk, eller för all del svischet när man svingar sin superyxa mot en intet ont anande björk, ekot när stålet drämmer in. Bofinkens drill och asparnas rasslande.
Nu har också den ursprungligen japanska aktiviteten ”skogsbad” tagit sig till Sverige och även kvalificerat sig till Språkrådets nyordlista förra året. Det är mindfulness och helig stillhet som gäller. Vårskrik, skogsrejv och sjumilavandring går förstås också för sig, men det är själen som ska rebootas när man drar till skogs.
Naturens rekreativa egenskaper har blivit dess primära. Och för det krävs det bra utrustning. I det perspektivet är det väldigt logiskt att en hårt arbetande småbarnsförälder i lägenhet får en yxa på 40-årsdagen.
