Det är ju i själva verket en väldigt flummig tanke, att kapprustning och krig skulle främja fred. Ingen skulle hävda att ojämställdhet är vägen till jämställdhet (i alla fall inte öppet). Eller att miljöförstöring är vägen till hållbarhet. Men just när det kommer till vapen och försvar ska vi tänka annorlunda. Och gå emot både empiri och förnuft.

Det hela bygger på ett missförstånd. En felaktig tolkning av evolutionsteorin. Med utgångspunkten att människan av naturen är egoistisk, girig och krigisk, målar vi in människan i hörn som tar fram just dessa sidor. Det är inte bara vapenlobbyn eller andra ekonomiska intressen som styrt oss hit. Att dessa är så framgångsrika i att skrämma upp oss, beror på vår grundläggande människosyn. En ond spiral och självuppfyllande profetia.

Vilket gör att det nu är en blåbrunrödgrön röra som vill rusta upp. Och i vanlig ordning är det vi som motsätter oss vapenskramlet som anses vara flummiga och naiva.

När jag uppträder för folk som inte sett mig tidigare brukar jag snabbpresentera mig utifrån ett telefonsamtal jag fick för några år sen. Min favoritregissör Jan Troell ringde mig en sen kväll och berättade att han skulle göra en ny film och ville att jag skulle vara med i en biroll.

Jag blev överlycklig, men förklarade att jag inte var skådespelare.

– Det gör inget, sa Troell, du ska i princip spela dig själv.

Vi pratade en stund och jag blev nyfiken och till slut frågade jag vad det var för roll, nu när jag skulle spela mig själv?

– Jaa, sa Troell, det är en naiv idealist som dör på slutet.

Filmen hette Maria Larssons eviga ögonblick. Jag spelade en ung anarkist för hundra år sen. Och när jag läste in mig på rollen och den tidens tankar kring anarkismen och mutualismen, drog jag mig till minnes när jag själv gick i högstadiet och började kalla mig anarkist. Och inte minst de märkliga reaktioner jag då stötte på i min omgivning.

– Men Emil, om det var anarki skulle ju alla springa runt och mörda varandra hela tiden!

– Skulle du springa runt och mörda alla hela tiden? brukade jag då fråga.

– Neej! fick jag till svar, som att det var en absurd fråga.

Med det ständiga tillägget:

– Men det finns många sjuka människor där ute som skulle.

Men det finns inte så många människor som i grunden vill springa runt och mörda alla hela tiden. För dessa har evolutionen, inte revolutionen, gallrat bort. Det är inte de starkaste som överlevt. Det är de schysstaste. Inte de med bäst anpassningsbara gåvor, utan människor med samarbetsförmågor är de som överlevt. Så perspektivet vi har haft på livet har varit skevt. Det vi har tagit för givet har sen påverkat oss i hur vi har levt. Vi har inte varit fria – vi har trott att vi ska vara giriga och krigiska.

Men survival of the fittest var i själva verket survival of the nicest.

De som var bäst på att hänga runt på savannen och prata med andra – det är dem vi har att tacka för varandra.

Det är våra förföräldrars sanna natur, att bygga broar av en mur.

Solidaritet är vår mänsklighets egentliga och djupaste personlighet. Och att agera, inte bara resonera, är mer i linje med vår identitet.

Så göm flyktingar, kedja fast er vid fabriker, ockupera hus och kyss homofobiska politiker.

Nej, jag är inte fullt så naiv som jag låter, jag vet att bakom varje problem väntar hundra åter. Och för varje familj som får uppehållstillstånd finns tusen till som måste gå sin rond mot migrationsverket, och det är hårt–migrationsvärk är en värk som är svår att få bort.

Nej, ingenting är lönt om man tänker efter – för tanken har alltid ett cyniskt och korkat perspektiv. Men så fort man gör något blir det lönt – för handlingen är alltid klok och naiv.

På samma sätt är det lätt att tänka och skrämma fram scenarion som kräver mer vapen. Men alla vi som besökt ett krigshärjat område i världen, vet vad ett krig betyder, vilka ödesdigra och långvariga konsekvenser det får. Och att det enda som kan läka något av detta är en aktiv fred. Och enda vägen till den freden är fred.

Jag hade en föreställning härom sommaren och hörde en kille på vägen ut besviket säga till sin kompis.

– Vilket skit, allt han sa var ju egentligen att krig är dåligt och fred är bra.

Jag knöt näven i fickan.

Yes, tänkte jag. Äntligen var jag tydlig nog.