Sen jag skrev min senaste krönika här i vintras, har jag varit på en biståndsresa i Sri Lanka. Jag har mött fattigdom och misär och historier om de mest fruktansvärda övergrepp jag aldrig tidigare ens kunnat föreställa mig. Samtidigt mötte jag så mycket hopp och kamp för förändring, människor som i de mest utsatta lägen gjorde de mest hissnande insatser för andra – så till den grad att jag på något mystiskt sätt ändå åkte mer hoppfull än hopplös därifrån.    

När jag nu kommit hem och berättat om min resa, har jag flera gånger mött frågan om hur jag nu känner inför det vi kämpar med här hemma.

– Känns det inte lite futtigt med vår privilegierade kamp här i Sverige nu? Lite meningslöst med alla lyxproblem och hårklyverier i bubblan du lever i på Södermalm?

Vilka lyxproblem? Hur då meningslöst? Vilken bubbla? 

Jag tänker att det är precis tvärtom. Att få perspektiv betyder inte att saker blir futtiga. Bara en påminnelse om hur allt spelar roll, hur alla spelar roll. Alla människors lika värde handlar om att alla är värda mycket. Det hade ju likaväl kunnat betyda att vi är lika lite värda eller rentav värdelösa allihop. Men det gör det inte. Det är vi inte.

Att se vad total brist på arbetsrätt gör med ett samhälle, hur slavliknande arbetsförhållanden på teplantagerna inte bara slår mot dem som arbetar där utan fungerar som multiplikator för de patriarkala strukturerna där barnen alltid drabbas hårdast av alla, gör en väl knappast mindre benägen att kämpa mot hot och nedrustningar av arbetsrätten här hemma? Tvärtom känns det viktigare än någonsin att värna det som trots allt finns och att bygga vidare på det som saknas. 

Att vara på ett skyddshem för kvinnor, nej flickor, barn - barn med egna barn, att möta tioåringar som våldtagits, blivit gravida och fött barn, att höra deras historier, att möta och dela ilskan, engagemanget och kraften hos dem som drev verksamheten, gör väl ingenting här hemma futtigt? Tvärtom känns det snarare att det finns ännu fler och större skäl att fortsätta engagera sig för samma precis lika brännande aktuella frågor här hemma. För hur skulle dessa möten göra en mindre engagerad i jämställdhet och mot rådande våldtäktskulturer här hemma? 

Och såren efter det ganska nyligen avslutade inbördeskriget gjorde mig inte mindre övertygad om att fred är enda vägen till fred. Att det gäller vår del av världen lika mycket, att riskerna här är lika precis lika stora här om vi inte utkämpar en offensiv fred och bygger en ständigt pågående demokrati. 

Och vi lever inte i en bubbla i Sverige. (Inte ens på Söder där jag som konstnärskliché tvingas bo!) Ingen kan rimligen leva i en bubbla. Med fattiga EU-migranter som tvingas be om pengar runt varje hörn, måste det till en riktig psykopat för att leva i en bubbla. Och att se tamilernas situation på Sri Lanka gör inte att romernas situation i Europa eller Sverige känns som ett lyxproblem. 

Summan av att bry sig är tack och lov inte konstant. Det finns så det räcker och det växer som muskler varje gång en utmanar sig själv i ombryende! 

Engagemang föder engagemang och inte tvärtom. Internationell solidaritet handlar inte om hur ”vi ska hjälpa de stackarna”. Det handlar om strukturer och system, precis som här, och det handlar om växelverkan – minst lika mycket om vad de lärde mig om glöd och passion och om vikten av sammanhang. 

Och då kan ingenting vara futtigt. 

Jag minns hur det var internationell solidaritet som väckte mitt engagemang när jag var liten. Då gick jag i sjuan och apartheidsystemet sjöng på sista versen i Sydafrika. När det väl hade satts igång fick jag sakta upp ögonen för andra frågor, närmre frågor, konkretare, lokalare, men framför allt en grundläggande känsla av att allt har betydelse. Alla betyder något. Allt spelar stor roll och alla spelar så stor roll. Den enda rimliga utgångspunkten. Som bara stärks varje gång en får nya perspektiv.