Att söka intellektuell eller andlig upplysning, att göra gott, att älska och älskas, att skapa och undervisa – de här är några av mänsklighetens högsta syften. Om det finns någon mening med livet så finns den här. De som tar examen från de ledande universiteten har större möjligheter än de flesta att uppnå sådant syfte.
Varför hamnar då så många av dem i meningslösa och destruktiva yrken? Finansjobb, managementkonsultering, reklam, pr, lobbyverksamhet – de här och andra värdelösa yrken förbrukar tusentals av de mest begåvade studenterna. Att ta ett sådant jobb efter examen, vilket många kommer att göra under de kommande veckorna, är att skära av livet nära rötterna.
”Det hände mina vänner”
Jag såg det hända mina vänner. Människor som ägnat föregående år åt att staka ut triumferande visioner om en bättre värld, om de storslagna kreativa projekt de planerade, om äventyr och upptäckter, sögs plötsligt in i gapen på bolagen, vilka dinglade med pengar som marulkar. Först sa de att de skulle göra det i ett år eller två, ”tills jag betalat av mina skulder”. Strax därefter lade de till: ”och mitt bolån.” Sedan blev det: ”Jag vill bara tjäna tillräckligt mycket så att jag inte behöver oroa mig mer.” Några år senare: ”Jag gör det för min familj.” Nu, i medelåldern, svarar de: ”Va, det där? Det var bara en studentfantasi.”
Varför flydde de inte när de insåg att de drevs från sina drömmar? Jag har börjat se de oanständiga timmar som en del nyanställda måste arbeta – ibland femton eller sexton om dagen – som ett slags omorientering eller hjärntvätt. Man berövas den tid, sömn och energi som behövs för att se bortom den plats man kastats in i. Man tappar sin riktning, sin tillgivenhet till den värld man tidigare levde i, och blir försjunken i den kultur som omger en. Efter två år av det här är många förlorade för alltid.
Anställningarna i finans- och bankvärlden har minskat sedan finanskrisen. Bland de universitet jag granskade tillsammans med den utmärkte forskaren John Sheil, varierar andelen av utexaminerade studenter som tar jobb inom finansvärlden eller som managementkonsulter från 5 procent vid Edinburgh till 13 procent vid Oxford, 16 procent vid Cambridge, 28 procent vid London School of Economics och 60 procent vid London Business School. Men att döma av antalet ansökningar och de hårda villkoren i urvalsprocessen, suger de här branscherna fortfarande åt sig många av de mest begåvade studenterna.
Sektliknande rekrytering
Rekryteringen inleds med uppvaktning av det slag som sekter ägnar sig åt. De sponsrar idrottslag och debattsällskap, ordnar fester, bjuder på mat och dryck, skickar handskrivna brev och använder studentambassadörer som erbjuder vänskap och stöd. De övertygar studenter om att även om de inte ser sig själva som konsulter eller bankirer (få gör det), så är de här jobben ett språngbräde till de karriärer de egentligen vill ha. De gör den inledande ansökan enkel och svarar omedelbart och entusiastiskt på minsta tecken på intresse.
De erbjuder trygghet och erkännande i en tid när folk är som mest osäkra på och oroliga inför sin framtid. Och så är det alla förmåner: de betalda praktikplatserna, övergångsbonusarna, löftet om enorma löner inom ett par år. Snärjande är en raffinerad vetenskap.
Säljer sin liv
Vi har bara ett liv. Oavsett hur mycket pengar vi tjänar så kan vi inte köpa tillbaka det. Vad gäller självstyrning, autonomi och samhällsnytta, så skulle många av de som träder in i de här branscherna och aldrig återvänder, lika gärna ha kunnat låsa in sig själva i en cell på examensdagen. De förlorade allt det där med ett enda felsteg, taget i ett unikt ögonblick av frihet.
John Sheil och jag skickade ett antal frågor till åtta av de universitet vars utexaminerade studenter får högst genomsnittslöner: Oxford, Cambridge, Imperial, London School of Economics, London Business School, Warwick, Sheffield och Edinburgh. Vi frågade huruvida de försöker motverka de här överdådiga rekryteringskampanjerna och försvara studenterna från uppvaktningsattackerna. Med ett anmärkningsvärt undantag så sträckte sig deras svar från halvhjärtade till usla.
De flesta visade inga belägg för något tidigare intresse i de här frågorna. Där vi förväntade oss att djupgående övervägningar ägt rum, fann vi istället ett intellektuellt tomrum. De åberopade sin skyldighet att vara opartiska, vilken, tror de, förhindrar dem att försöka påverka studenternas val, och förklarade att det finns gott om andra yrken att välja mellan. Men de tycks ha förväxlat opartiskhet med passivitet.
Att bemöta ojämlika krafter med passivitet är allt annat än opartiskt. Opartiskhet kräver ett aktivt försök att skapa balans, att stå emot makten, att berätta den mörka sidan av den himmelska saga som hamras in i studenternas huvuden av de rikaste finans- och banksekterna.
”Förändra systemet inifrån”
Oxford University frågade oss: ”Är det inte bättre att rekryterar begåvade kritiska tänkare och socialt engagerade avgångsstudenter som är tillräckligt smarta för att ställa sina arbetsgivare till svars där det är möjligt?” Å jösses. Det här är en variant av den mest desperata ursäkten mina universitetsvänner försökte sig på: ”Jag ska reformera dem inifrån.”
Det här magiska tänkandet vittnar om en djup missuppfattning om sådana arbetsgivares natur och syfte. De reagerar på avkastning, regelverk och aktieägarnas krav, inte på sina anställdas samveten. Vi vet alla hur de behandlar visselblåsare. Varför ska ”begåvade kritiska tänkare och socialt engagerade avgångsstudenter” skickas ut på det här kamikazeuppdraget? Jag anser att de här universiteten misslyckas i sitt omsorgsansvar.
Hjälten i den här historien heter Gordon Chesterman, chef över yrkesvägledningen vid Cambridge, och den enda person vi talade med som verkar ha tänkt över de här frågorna. Han berättade för mig att hans verksamhet försöker motverka de rikaste arbetsgivarnas inflytande. Vägledningen skickar regelbundet ut mejl där de säger till studenterna att ”du är inte misslyckad om du inte vill bli bankir”, och de ordnar ett evenemang som heter ”Men jag vill inte jobba i finansvärlden”. De tar ut en avgift från rika rekryterare och använder pengarna till att betala ideella organisationers tågbiljetter.
Chesterman uttryckte ilska över att regeringen tvingar dem att lämna ut information om avgångsstudenternas ingångslöner.
"Jag tycker att det är ett väldigt trubbigt och olämpligt sätt , och det sätter igång varningsklockor i mitt huvud."
På andra håll måste studenterna – vid den här känsliga, föränderliga, avgörande tidpunkten – förlita sig på sina egna osäkra beslut att stå emot grupptryck, flockinstinkt, pengars lockelse, smicker, status och trygghet.
Studenter, gör uppror mot de här själsutsugarna! Följ era drömmar, hur svårt det än må vara, hur osäker framgången än må te sig.
