Jag har alltid varit ett stort fan av genren ”barn på äventyr”. Så när det för några år sedan började ryktas om en kommande Netflix-serie om ett nördigt barngäng som löser ett övernaturligt mysterium var förväntningarna höga! Stranger things såldes in genom att helt ogenerat spela på 70- och 80-talisternas nostalgikänslor när det kommer till fantasy och skräck. Närmare bestämt Stephen King och Steven Spielberg. Jag känner igen alla referenser, för jag är själv ett fan av och som manusförfattare inspirerad av ”Eldfödd”, ”Stand by me”, ”Det”, ”Goonies”, ”E.T.” och så vidare. Ja, även jag har skrivit en scen i en barn på äventyr-tvserie som var en direkt scenstöld från ”E.T.”, den klassiska där ET får en cykel att lyfta och i luften segla över de elaka förföljarna.
Men trots alla roliga blinkningar och sådant som vi nostalgiska 40-taggare dreglar över – walkie-talkies, BMX-cyklar, Drakar och demoner och Winona Ryder, blev jag inte stormförtjust i ”Stranger things” första säsong. Alla ingredienserna var ju där, men till skillnad från E.T.:s cykel så lyfte det aldrig riktigt. Trots den magiska Eleven så kändes det lite futtigt, och lite grabbigt.
Säsong två blev dessutom sämre. Man tog in en ny tjej i gänget som fick den trista personligheten ”en annan tjej förutom Eleven”. Det bästa med den säsongen var lyftet som den dittills douchiga Steve ”The Hair” Harrington (Joe Keery) fick, när han blev allas drömbarnvakt.
Så kom en tredje säsong av ”Stranger things”, med samma monster, hur bra kan det bli? Väldigt, visade det sig! Jag vet inte om man tagit in nya författare och regissörer eller vad som hänt, men den här festliga blandningen av humor, ung tonårsromans, ”The neverending story”-duetter, köpcentrum-mys, Terminator-ryssar och geggiga köttfärsmonster visade sig bli en riktig fullträff. Kanske allra mest på grund av den extremt lyckade nya konstellationen bestående av nörden Dustin, den före-detta-douchen-nu-losern Steve, hans Scoops Ahoy (glassbar)-kollega, coola Robin, samt kaxiga mattegeniet Erica. Scenerna med det här gänget, the Scoop Troop, är helt genialiska! Det är superkemi mellan de fantastiska skådisarna (välkommen Maya Hawke, dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) och deras äventyr, ”sommarjobbande tonåringar misstänker att deras köpcentrum döljer ett hemligt ryskt projekt som hotar världen” räcker till en helt egen film. Mer Spielberg än vad Spielberg själv gjort på 30 år.
Rebuslösningar, öppenhjärtiga bekännelser efter ryska sanningsserum, glasskrav, My little pony-fandom, jakt i underjordiska gånger… jag älskar det!
Jag ska inte spoila något heller. Men när ni ser den underbara scenen med Robin och Steve inne på biograftoan kommer man förvänta sig att den ska sluta på ett visst sätt. Och det blir något helt annat, och mycket bättre, mycket mer originellt. Undra på att hela internet nu dyrkar de två!
Säsong 3 fick ett väldigt bra slut. Alla trådar knöts ihop, det var vemodigt men fint. En perfekt avslutning på en trilogi. Låt det få vara så, sluta när det är som bäst och mjölka inte ut mer av storyn.
Enda anledningen till att återvända till Hawkins är så klart en spin-off med Steve och Robin på nya äventyr! Scoops ahoy!
