Den nya regeringen, som under valrörelsen lovade att man skulle satsa på föreningslivet, släppte sin första budget häromveckan. Det finns inga höjda anslag till föreningslivet, det blev som det har varit i några år nu. Faktum är att skattepengarna som går till föreningslivet inte höjts sen år 2009. Nu säger dock den nya regeringen att anslagen kommer att höjas, under mandatperioden. Fan trot.
Det är inom regeringar, vilka färger de än har, en håglöshet gentemot föreningslivet. Det är ungefär som att: ”Jaja, det är väl inga problem där, de jobbar arslet av sig ideellt, låt dom fortsätta med det, de reder sig.” Det känns som att, och det gör jag ju, upprepar mig hela tiden i detta. Men vilka som än sitter vid makten så ska de ge fan i att nonchalera de ideella krafterna. De ska stötta dem, och de ska stötta dem mer och mer, för varje år. Inte stanna vid samma anslag som 2009.
Jag läste häromdagen om fotbollsföreningen Ljungskile SK och vad de gör för Uddevalla kommun år efter år. I Ljungskile tätort bor 3 500 människor. Om man räknar ut i pengar vad Ljungskile SK gör för samhället under ett år så landar man på minst, MINST 55 miljoner svenska kronor. 55 miljoner kronor som kommunen mer eller mindre sparar in under samma år. Man räknar alltså bland annat på hur många barn/ungdomar som i stället för att hamna snett i samhället finns i fotbollsföreningen Ljungskile SK:s verksamhet och därmed har en trygg och fast plats i ett samhälle där inte kommunen gör värst mycket för sina ungdomar.
Som det har blivit numera så anser jag att samhället utnyttjar de ideella föreningarna till max, man tänker: ”Vi ger dem en liten brödsmula så tar de hela limpan.” Det är dags att stat och/eller kommun börjar att uppskatta det jobb som de ideella föreningarna gör år efter år.
Som sagt, det känns som jag upprepar mig själv hela tiden med detta om föreningslivet. Jag tänker dock aldrig vika mig om detta. Jag ser på nära håll nere i Hällevi Ishall vad föreningslivet betyder. Det betyder så himla mycket för alla möjliga människors sociala liv. Sen ska vi ha väldigt klart för oss angående en sak, eldsjälarna. Eldsjälarna är tyvärr en utdöende art. I dagens samhälle vill de flesta ha betalt så fort det ska lyftas ett finger. Allt färre vill hjälpa till utan att få något för det.
Min tränarkollega i Hällefors IK kommer från Stockholm, han häpnas över hur många människor som engagerar sig inom hockeyklubben här i Hällefors, helt gratis. I Stockholm går det inte till så, snart är vi på obygden också där: ”Varför ska jag hjälpa till om jag inte får betalt?” Det räcker nog inte längre att svara så här på en sådan fråga: ”Ja, för din son/dotters skull kanske?” Dagens egosamhälle är ingen vacker syn att skåda. Idrotten och annat föreningsliv är de sista eldsjälarna. De som sparar miljoners miljoner för inkompetenta kommuner typ Hällefors där politiken blivit nåt annat än att tänka på medborgarnas bästa. Ett led i egotiden det också, är jag rädd. Att Hällefors AIF tagit mer hand om de ensamkommande flyktingbarn som kommit till Hällefors under de senaste åren än vad Hällefors kommun gjort säger väl allt!
De som säger att föreningslivet kan stå på egna ben förstår ju ingenting. Höj anslagen till föreningslivet, höj dem ordentligt då föreningslivet är de enda som bryr sig om människor numera. Politikerna borde vara förbaskat tacksamma för det jobb som görs ideellt, i det tysta. Men de är ju inte det. När man räknade på Ljungskile tätort, med 3 500 innevånare så tänker man: ”I Hälle-fors kommun bor det snudd på dubbelt så många människor. Ja, ni kan ju räkna ut själva.
I Ljungskile räknade man bara på fotbollsföreningen. I orter som Ljungskile och Hällefors finns, fler föreningar än så, 55 miljoner svenska kronor, minst. Det är en ansenlig summa i en liten kommuns budget det!
