”Han kommer från Djursholm och spelar hockey och golf”, berättade jag för min mamma när jag kom hem från kollot.

”Jaha... men han kanske är trevlig ändå?”, svarade min något mer hippieinriktade mamma, hälften på allvar, hälften på skoj.

Pojkvännen hämtade mig i sin pappas BMW-cab och när vi åkte på weekend med hans gymnasiegäng hade tjejerna höga kindben och dyra små märkesväskor i armhålorna.

De såg alla ut att ha avlats fram i generationer av rika män med besinningslöst vackra fruar. Killarna var långa, självsäkra och köpte helrör. Det var omöjligt att titta bort.

Jag tänker på den här tiden när jag ser ”Störst av allt”, kriminalserien på Netflix som utspelar sig just i överklassreservatet Djursholm. Det påminner på många sätt om min safari i Sveriges rikaste område, om än på en ännu groteskare rikedomsnivå – och med en skolskjutning som blodig inramning till marmorfasaderna.

Via den snorrike pojkvännen Sebastian får seriens huvudperson Maja tillgång till lyxfester vid strandtomter, en buffé av gratis droger och yachter kryllande av tjänstefolk. Hon är till en början både hänförd och förälskad. Men när hon senare vill göra slut motsätter sig omgivningen beslutet, trots att alla förstått att Sebastian är både våldsam och psykiskt labil.

Undertexten: Hur tänker du? Hans pappa är ju miljardär?

Återigen omöjligt att titta bort.

Det är lätt att imponeras av den svindlande nivån av lyx. Tyvärr handlar rikemansreservatets kultur långt ifrån bara om dyrbar estetik. Här fostras framtidens finansfurstar och makthavare. Detta område påverkar hela Sverige.

”Djursholm är ett samhälle med en unik aura och förmåga att socialt upphöja sina invånare till ledare, särskilt de barn och ungdomar som växer upp där”, sammanfattar ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist i sin studie ”Djursholm: Sveriges ledarsamhälle” (2018).

Ingående beskriver han här hur den ekonomiska eliten är ”närmast militant” i sitt sätt att bevaka sina territorier.

Här försvaras klassklyftorna med salongsbyggda naglar och klor.

I en ledare i Aftonbladet slår Jonna Sima fast att ”Störst av allt” väcker klasshat.

”Skillnaden i förväntad livslängd mellan en högutbildad i Danderyd och en lågutbildad i Vårby gård på andra sidan av Stockholm är i dag 18 år”, skriver hon.

Och visst är seriens skolskjutning totalt fasansfull. Men den är trots allt fiktion. Det är tyvärr inte de avgrundsdjupa ekonomiska orättvisorna som ”Störst av allt” påminner om.

När jag och pojkvännen från Djursholm gjorde slut fortsatte jag klamra mig fast vid Stureplan en tid. Någon som kände någon som varit med i A-Teens kunde fixa lista. En kompis med ”fel skor” blev nekad av pointern i dörren. På dansgolven låg shotglas och borttappade läppglans­tuber av sorten Lancôme Juicy Tube.

En av mina sista kvällar på bratklubb kom den uppenbart påtända hotellarvingen Paris Hilton dit för att dansa med sina taxklackar i en soffa. Senare under kvällen bad hon om att få gå före mig i kön till vip-avdelningens toalett.

Självklart fick hon det.

Och självklart struntade hon i att spola.

Som den rike Sebastians rövhatt till pappa sammanfattar det i ”Störst av allt”:

”Vår familj går inte ut med soporna. Vi har folk som gör det åt oss.”