Städning var en stor sak när jag växte upp. Förutom alla veckostädningar så storstädades huset några gånger om året. Redan innan jag hade hunnit iväg till skolan på morgonen började huset att tömmas. Mormor och morfar dök upp som extra arbetskraft med moppar och kvastar. Allt skulle ut och piskas och vädras. Gardiner revs ner, väggar och tak dammades med fuktig trasa, köksskåp torkades ur, ugnen rengjordes, sängkläder tvättades, möbler gicks över. 

När jag kom hem efter skolan igen luktade allt rent. Rent som bara ett storstädat hem kan lukta. Och det var högtidligt. Det var som att hela familjen rörde sig försiktigt under några dagar för att inte störa ordningen och den fullkomliga tillfredsställelsen av att ha gjort något ordentligt. 

Mitt eget hem har aldrig luktat på det sättet. Och trots att jag försöker intala mig att jag är en yrkesarbetande kvinna (vilket min mamma i och för sig också är) med alldeles för mycket att göra för att lägga så mycket tid och energi på städning så saknar jag det. En del av mig längtar alltid efter rena fönster, nya gardiner och vädrade täcken som får hela sängen att lukta utomhus. 

Samtidigt som jag frossar i motståndsrörelsens bilder av totalstökiga vardagsrum, överfulla diskbänkar och igengrodda fönster så sörjer jag att det är det som är alternativet. Jag behöver de bilderna för att inte gå sönder i mina försök att hinna med,  men jag sörjer att den här motståndsrörelsen också gör det lite skamligt att ha ett för rent hem. 

Just nu läser jag Kristina Sandbergs prisbelönta romansvit om hemmafrun Maj som under svenskt 30-, 40- och 50-tal kämpar för att hävda sig i den nya familj som hon har gifts in i. Hon kommer från arbetarbakgrund till en köpmansfamilj och hon lägger sitt värde i det oklanderligt rena hemmet. I detaljerade beskrivningar får jag följa hur Maj putsar, skrubbar, gnor och polerar. Och jag tänker på allt hon och verklighetens kvinnor kunde. Sånt som inte längre värderas eller läggs på minnet när städning är något som ska göras på entreprenad på kortast möjliga tid eller av Rut till pressade priser. 

Jag vill förstås inte bli en fånge som Maj, en fånge i ett system som lägger hela ansvaret för det rena hemmet på kvinnan, men jag vill att min mamma och jag ska kunna sträcka på oss när vi piskar mattorna, tillsammans med våra män, och vara stolta när hemmet skiner. 

Rutandets försvarare brukar säga att avdrag för hushållsnära tjänster ska leda till att kvinnors hemarbete uppvärderas. Men så kommer det aldrig att bli förrän vi tar tillbaka makten över städningen och själva ger den det värde den förtjänar. Så klart i kombination med sänkt arbetstid så att vi hinner både och, både män och kvinnor.