Många flyttar ut på ”landet” nu. Jag skriver det inom citationstecken, för jag har aldrig riktigt förstått vad det där ordet betyder. Vi som är från ”landet” låter i regel byn heta vad den heter. Överboda. Lannavaara. Dikanäs. Djupbäcken. ”Jag är från Porsnäs, det ligger några mil norr om Piteå.” Ungefär så. Och pratar man om stugan, det vill säga det som folk i södra Sverige ibland kallar för ”lantställe”, säger man bara stugan. Eller ortsnamnet. ”Jag ska ut till Barsele i helgen.” När jag i vuxen ålder började umgås med sydsvenskar som pratade om att de skulle åka till sitt lantställe utgick jag från att de var adliga och ägde ett slott eller en herrgård. Inte kunde jag ana att det var samma sak som stugan i Barsele. Så tokigt det kan bli.
I spåren av coronaepidemin har intresset för att byta stad mot land ökat. Fler och fler ur den hemarbetande övre medelklassen lämnar storstäderna för ett nytt liv bland skogar och sjöar. Iförda nyinköpta reflexvästar och med en snöskyffel i näven tar de emot media i sina nya hem för att euforiskt berätta om vad de funnit. Naturen! Människorna! Lugnet! Ljuset! Alla borde bryta upp! Det är som att lyssna på gamla amerikabrev.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är jättefint att människor flyttar från stan. Och det är inget nytt egentligen. Förvånansvärt många av de som bor i Norrlands glesbygd är uppvuxna någon annanstans. De har flyttat upp från Umeå, Sundsvall, Malmö eller Stockholm. En del från Berlin, Amsterdam, Manchester eller Chiang Mai. Nu jobbar de i skolköket, på länsstyrelsen, på vandrarhemmet eller på Ica. Och på kvällarna sitter de, precis som tusentals andra lantisar, uppe och oroar sig över om byaskolan kommer att finnas kvar nästa läsår. Över vem man kan låna en flaska Mollipect av, nu när närmsta apotek är flera mil bort. Över hur nästa vecka ska lösas rent praktiskt, nu när ena bilen gått sönder.
Men i media är det sällan jag läser om någon som lämnat Stockholm för att istället bygga skogsmaskinshyttstommar på SMV i Stensele. Jag ser inga artiklar om sydsvenska copywriters som börjat knega på hemtjänsten i Överkalix. Jag antar att det inte är lika spännande att berätta om. Då pratas det hellre med innerstadsparet som öppnat gårdsbutik i Härjedalen. Eller med VD:n som numera delegerar huvudkontoret direkt från stugan i Ångermanland. Positiva berättelser som andas nybyggaranda och flåshurtig företagsamhet. Det är lätt att ryckas med. Drömma sig bort.
Men kom ihåg. Det är lätt att bo i Bastuträsk om det enda du behöver för ditt levebröd är en laptop och en internetuppkoppling. Och det är lätt att bo vackert vid Vindelälvens strand om du sålt lägenheten i Stockholm och investerat profiten på det nya stället. Men för dem utan startkapital och möjligheten att jobba hemifrån, är livet på landet ungefär som livet är mest. Roligt ibland, skittråkigt ibland. Sällan magiskt. Och alltid mycket krångligare än livet i staden. Men det är klart. De överdrev ofta i de gamla amerikabreven också.
För övrigt så borde vi snacka mer om Israels moraliska ansvar som ockupationsmakt under coronaepedimin. Palestinierna tittar på medan Israel vaccinerar sina egna medborgare. På ockuperad palestinsk mark.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
