Snubbar som ägnar en timme om dan åt affirmation. Snorkiga snobbar som swishar förbi utan att bevärdiga lantisarna på besök med ett ögonkast. Konsumtionsgalna hipsters som fyller gatorna med varubud och elsparkcyklar eftersom varenda lite jävla behov måste tillfredsställas OMEDELBART annars går stockholmarna sönder och dör.

Hånet och hatet mot nollåttor är gammalt som gatan och rätt ofta helt korrekt: där makt och rikedom samlas, där ska man sparka. Dessutom får makt och rikedom oftast folk att bli ena idioter och bete sig på sätt som helt och håller förtjänar att hånas.

Men. Är det nödvändigtvis Stockholm som gör människor till nyliberala as?

När nu i veckan alla möjliga, från Björn Wiman i Dagens Nyheter till Malin Wollin i Aftonbladet och Kalle Lind i Expressen, ger sig ut på samlat korståg mot stockholmare i krönikor som samlar allt från klimatskräck till allmän ohyfs och manliga sexualneuroser till en gemensam tsunami av huvudstadshat, slinker ett och annat med som borde ha sparats i badbaljan.

Barnet, till exempel. Staden som platsen där man möts och stöts och blöts, platsen dit folk i alla tider åkt för att bli någon annan än den de fötts in att bli.

Så klart har pandemin gett stadshatet raketbränsle. Även klimatkatastrofen har spätt på stadshatet. Trots att många menar att tät bebyggelse nog är bättre för klimatet än utspridd och transportberoende (så som vårt land nu råkat vara organiserat) och man skulle kunna satsa mer på stadsnära odling och klimatsmart grön stad, så liksom känns det bättre med ett hus långt bortom stadens brus. Kanske ett rött. Med en täppa.

Och då är det fint att hata stan som ett kommersens mecka, man kan hata sig själv också om man råkar bo där, det går bra, för alla som vill bo i en stad vill bara dricka cocktails, smitta varandra med covid, förstöra klimatet och konsumera.

Fast, vill jag skrika, hallå nu kan man kan åter gå på teater i stan! Man kan träffa människor som man inte visste fanns. Det kan man inte i den lilla, lilla byn, i det lilla, lilla huset, med den lilla, lilla täppan.

Nu har just Stockholm under decennier urholkats på just det som är själva poängen med stan, genom utförsäljningar och gentrifiering och segregation åt alla håll och kanter. Men det finns ingen automatik i att en storstad måste befolkas av livrädda borgare som vill bo i sitt trygga fredade lilla stadskvarter som om det var en by.

Helt och hållet där är vi som tur var inte.

Jag har en favoritplats i Stockholm. Korsningen mellan Hamngatan och Drottninggatan. Rakt ovanför Sergels Torg, utanför Åhléns City. Det är ett stenkast från NK men också en miljard mil därifrån.

I min favoritkorsning finns en spillra kvar av den där stan som var mina drömmars mål när jag satt och drömde vid pendeltågsstationen i kranskommunen som barn.

En gång intervjuade jag en palestinsk kvinna som flytt från fruktansvärt hedersförtryck i en by på den palestinska landsbygden till Paris. Hon berättade att hon inte hade vetat vilket land hon bodde i. Hur ska man då kunna fantisera om att ta sig därifrån? Om att en annan värld finns? Frågade hon mig och jag svarade ingenting för ingenting finns att svara den som överlevt en syraattack och sedan blivit författare på franska.

Men klaustrofobin i tanken på att INTE VETA vad som finns där ute.

Nu tror jag inte att svenska neo-gröna vågare tänker sig ett riktigt så hermetiskt tillslutet bysamhälle. Jag tror att de snarare tänker att staden finns kvar, fast på nätet.

Men nej, säger jag, för på nätet träffas vi om vi vill, medan alla jobbiga jävlar som står i vägen när jag försöker kryssa mig igenom stans gator från punkt a till punkt b, går att undvika där. Och det är just det som är problemet.

Björn Wiman citerar David Jonstad ur hans bok ”Meningen med landet” där Jonstad skriver: ”Om vi inte tar oss tid att upptäcka den mångfald av liv som finns i vår omedelbara närhet, hur ska vi då kunna bromsa utrotningen av det vilda livet på jorden? Det vi inte heller har några starka känslor för kommer vi heller inte att kämpa för.” Alldeles korrekt.

Men! Det gäller också alla de människor som vi inte kommer att råka på av en slump och märka att de finns och är värda vår respekt, om vi låter städerna förtvina.

Det kanske är då vi blir as på riktigt.