BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Min första Stephen King-upplevelse var ”Jurtjyrkogården”. Kort handlar det om en familj som förlorar en son. Pappan i familjen väljer att begrava sonen på en kyrkogård som sägs kunna få döda att vakna till liv igen. Han vet att det fungerar för att han har redan rekat en gång med familjens katt. Och naturligtvis kommer sonen tillbaka. Eller ja, någon eller något kommer i alla fall tillbaka.
Jag kunde inte sluta läsa. Sedan kunde jag inte sova. Mest för att jag inte kunde sluta läsa men också för att jag var kissnödig eftersom jag inte vågade lämna mitt rum för att gå ut i den mörka hallen till toaletten. Och jag älskade det.
Jag blev livrädd för katter ett bra tag efter det. Det var något med Stephen Kings sätt att beskriva det ryckiga sättet katten gick på, hur den luktade och liksom aldrig blev riktigt ren igen. Jag tror att det satte mer spår i mig att katten kom tillbaka än att sonen gjorde det. Det kan också vara därför jag inte har kunnat läsa boken ”Cujo”. ”Cujo” handlar om en hund som får rabies och terroriserar människorna i staden. Jag tycker helt enkelt för mycket synd om hunden!
Men jag kom över min skräck för katter och bor nu tillsammans med en underbar sjuårig bondkatt, Greta.
Skräck är olika för alla. Skräck är lite som clownen Pennywise i boken, och nu den nya filmatiseringen, ”Det” som visar sig som det människor mest är rädd för. Det finns ingen logik i vad som skrämmer just dig. En clown, en katt eller att gå vilse i skogen (”Flickan som älskade Tom Gordon”).
Stephen King skriver inte bara om monster i den klassiska bemärkelsen. Han skriver om de mänskliga monsterna också. Läs ”Lida” eller ”Varsel”. Läs ”Pestens tid” eller ”Dimman”. Och vem är egentligen monstret i ”Jurtjyrkogården”? Någon som kommer tillbaka från att ha varit död eller någon som tar liv och död i sina egna händer?
Ja, jag gillar att bli skrämd. Jag gillar verklighetsflykt och jag gillar att läsa. Då är Stephen King den bästa kombinationen. Det finns säkert något psykologiskt här som jag skulle kunna grotta ned mig i. Men jag skiter i det faktiskt. Jag gillar att bli skrämd. Och det är gott så.
Men Stephen King är inte bara en skräckboksförfattare. Han är ett helt universum som alla borde besöka, oavsett om du gillar skräck eller inte. Läs boken ”11/22/63” om mordet på John F. Kennedy. Eller se serien som gjordes för några år sedan. Eller ... Gör både och, men läs boken först.
Jag gav bort ”11/22/63” till en vän som för allt i världen inte kunde förstå varför jag älskar Stephen King. Nu säger hon att hon förstår lite bättre.
Hade jag haft tillräckligt med tid och tecken hade jag berättat för dig om siffran 19. Jag hade också berättat om skräck, Stephen King och feminism. Jag hade nog också försökt förklara det påhittade samhället Derry och vilka berättelser som utspelar sig där eller hur Stephen Kings son Joe Hill också har börjat använda sig av sin pappas påhittade stad.
Sist hade jag kanske berättat hur många tror att Stanley Kubricks filmatisering av ”Varsel” ska vara bevis för att månlandningen var fejkad. Men det är en helt annan historia. Googla om du vill.
Var fan tog min katt vägen?
För övrigt ... finns det mycket bra och läskig litteratur för de som är lite yngre. Jag har fått höra (från säkra källor) att Kristina Ohlssons barnböcker ska vara riktigt läbbiga! ”Coraline” av Neil Gaiman är också väldigt fin – den finns både som bok och film.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
