Jag smet från den Almegadoftande mingelbuffén, men på vägen ut lånade jag toan. Där hörde jag någon prata i telefon. Han sa ”vi behöver nån i trafik”. En kund verkade behöva en lojal person i riksdagens trafikutskott. ”Okej”, sa han, ”jag snackar med Micke”. Ett par månader senare briserade den så kallade Prime-skandalen. Svenskt näringsliv hade betalat Prime PR miljontals kronor för att vrida S åt höger.
Att näringslivet lyckats köpa många socialdemokraters lojalitet har varit avgörande för att bana väg för det epokskifte som Wolodarski menade stod för dörren då, 2010, och alliansen börjat få igenom sin reformagenda. Men nu är det inte bara ”Micke” och hans närmaste, Niklas, Calle, Harald och allt vad de hette, som pressat S att sluta vara opposition, nu är det hela partiledningen.
Stefan Löfven,ordförande för European Socialists och före detta partiledare för S, berättade i dagarna att han gått till PR-byrån Rud Pedersen. Som Resumé avslöjade redan 2014 har han varit involverad i deras vapenlobbyism sedan länge, men nu är det alltså officiellt. Och visst knotas det lite i leden, men i slutet av dagen fortsätter alla som de gjorde förut. Socialdemokratin har blivit en plats där människor med socialdemokratiska visioner anpassar sig, tystas eller stöps om.
Vi som vill stoppa militariseringen, upprustningen, den ökande ojämlikheten och repressionen, vidga utrymmet i civilsamhället och budgeten, helt enkelt vi som protesterar mot allt Svenskt näringslivs betalda lobbyister driver, vi går in i S för att ”förändra inifrån”, och kvävs. Oavsett upp- eller nedgång i opinionen blir de politiska slutsatserna alltid PR-byråernas: privatisera, sänk skatterna och lägg enorma summor på att hjälpa Saab att sälja mer vapen till diktatorer.
Vi uppmanades att tänka på vår karriär, och fokusera på frågor som mätte bra i undermåliga opinionsmätningar. Vi skulle inte provtänka, inte föreslå jättereformer, inte protestera – för partiet hade ju inte råd med fler drev från de där mystiskt finansierade trollfabrikerna.
Jag hoppas att V och MP vill lyssna på en före detta sosses varning: Bli inte sossar, oavsett hur lockande det kan verka! Våga vara tillflyktsort för dem som vill stå i verklig opposition. Dröm högt, censurera er inte och be aldrig om ursäkt! Lyssna istället på min mormors historia om när hennes pappa Knut blev hjälte på bruket för att han skällde ut patron. ”Här kommer du i fin bil”, berättade hon att han sa, ”medan en annan paltar och går”, och så skrattade hon hjärtligt. Statarna hade inte ens cyklar, men det krävdes en Knut för att till sist börja protestera och kräva förändring.
Knut bildade Husby-Långhundras första S-förening, och det visade sig vara rätt strategi. Knut och de andra behövde – i trots och i längtan – mobilisera, för att statarnas röster skulle höras lika högt i maktens korridorer som patronernas. Det hade de knappast åstadkommit genom vinmingel med patron.
Visst har näringslivsaktörer med politiska intressen alltid gosat med S-politiker. Svenska Arbetsgivareföreningens sommarjobb vikta åt SSU:are och dyra presenter på Per Albins födelsedag, Erlanders svängdörr åt Wallenberg, Palmes kanonkorruption. Alla kompromisser med både miljön och världsfreden för svenska arbetstillfällens skull, i ekan på Harpsund, som motiverats med att man gradvis velat pressa kapitalet att ge skuldsatta och utbrända, krigsbarn, poeter och oskyldigt anklagade värdighet och upprättelse.
Men någonstans på vägen blev Knut istället en ”Micke”, när S slutade pressa makten för arbetarnas räkning och istället blev maktens instrument.
Vad hade hänt om Knut tagit på sig de andra statarnas förtroendeuppdrag och sedan erbjudit sig att använda sin status till att representera den som betalade bäst? Förmodligen ingenting.
