VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

I förra veckan kom LO:s årliga rapport om löneskillnader. Den går att läsa med flera känslor i bröstet, samtidigt. Rapporten som bygger på SCB:s lönestatistik, visar att för första gången på många år är det kvinnors löner som ökar mer än mäns. Men fortsatt tjänar män tusentals kronor mer, varje månad. Och fortsatt är det arbetarklassens kvinnor som har de allra lägsta lönerna och den absolut sämsta löneutvecklingen. För utvecklingen av medellönen avstannar tidigt både för de som är kvinnor och de som är arbetare, medan de som är tjänsteMän kan se sin grupps medellön fortsätta höjas fram till de passerar 50 år.

Det är fint med statistik när den sätter oss människor i ett sammanhang. När vi inser att vi inte är ensamma. Se att det inte handlar om oss som enskilda individer, utan om strukturer och mönster. Om klass och om kön.

Det som är sorgligt med statistik är att den kan få oss att glömma att siffrorna handlar om människor. Att den som benämns som kvinna och därmed tjänar 4 500 kronor lägre än den som är man, är miljontals kvinnor. Där den där löneskillnaden i verkligheten innebär möjlighet att få hyra en större lägenhet så barnen får varsitt rum, köpa en varmare jacka när minusgraderna kommer krypande eller somna utan oro för den kommande pensionen. Det handlar om att ha råd att studera vidare eller lämna en våldsam relation. De siffrorna i statistiken som visar skillnaden på arbetare och tjänstemän skrivs som 12 400 kronor. För människor betyder det möjlighet att gå till tandläkare när munnen värker, hälsa på vänner i en annan del av landet eller klara en oväntad utgift utan att behöva ta sms-lån. Det handlar om livslängd och möjligheten till frihet.

Det är inte kunskapen i sig som gör mig glad. Utan att den sätter mig i ett sammanhang. Gör det möjligt att formulera politiska analyser. Gör det möjligt att tillsammans med andra ställa krav och förändra. Det är inte min magkänsla eller min PMS som får mig att tycka att världen är galen och orättvis. Det är den förda politiken som gjort världen precis så här.

Och att statistiken äntligen nu är något mer ljus, handlar så klart inte om en lycklig slump. Det handlar om politiskt arbete. Om upprörda diskussioner i lunchrummet. Om fackligt engagemang. Om beslut i kommunfullmäktige och i regering.

Och är det något statistiken och framför allt människorna bakom statistiken säger oss och varandra, är det att vi har lång väg att gå. Men vill vi ha det rättvist, är det bara ditåt vi kan vandra.