Bostadsbidraget är utformat som så att man ska gissa ungefär hur stor ens inkomst kommer att vara för hela året. Om du, som min mamma, har kunnat återvända till arbete tidigare och få en lite högre inkomst än beräknat, blir du återbetalningsskyldig för hela beloppet. 

I januari i år kom LO-utredaren Kjell Rautios bok "Vi är inte maskiner" (Premiss förlag), en genomlysning av de svenska socialförsäkringarna och ett samhälle som gått från att värna sina sjuka till att se dem som en belastning. Rautio utgår från sitt eget liv och en arbetsskada, långtidssjukskrivning och sedermera lyckad rehabilitering på 1980-talet och slår fast att de sjuka och skadade idag är chanslösa jämfört med då. I podden "Folkrörelsen" säger Rautio: "Huvudansvaret ligger på högersidan där stora systemskiften har lett till att sjuka människor har blivit fattiga, men Socialdemokraterna har glidit med i utvecklingen".

När sjukförsäkringen gjordes om av regeringen Reinfeldt 2008 hamnade tusentals sjukskrivna på bar backe. Sjuktalen skulle ner. Regeringen Löfven med Annika Strandhäll i spetsen såg 2014 till att trycka på ytterligare. Men folk blev inte magiskt friskare, utan fick helt enkelt sina ärenden avslagna. Sedan dess har avslagen fortsatt att öka enligt en granskning av SVT från 2021. Så sent som 29/8 i år skrev DN om ovanligt långa väntetider för bidragssökande. Försäkringskassan säger att det beror på en trängd budget.

Någonstans har idén om att samhället finns till för människorna ersatts av att människorna är skyldiga samhället någonting, som om det vore en entitet större än summan av kollektivet. Skyldigheterna gentemot samhället bör stå i korrelation till vad det tillhandahåller. Ju högre grad omsorg om invånarna, desto större skyldighet. Det finns inget egenvärde i att arbeta och bidra till det gemensamma om du inte erbjuds ett värdigt liv när du behöver samhället. Det är sådana snåla samhällen som skapar extremindividualister av amerikanskt snitt som barrikaderar sig på ett torp, paranoida, omgivna av skjutvapen och vattendunkar och med svetten stickande i ögonen så fort det knackar på dörren.

I slutet av februari 2017 svarade en man på ett av mina inlägg på Twitter. Han skrev att han följde mig för att min humor påminde om hans döttrars, som själva inte använde Twitter. Två månader senare skrev föreningen Solrosuppropet, som hjälper människor som hamnat i kläm med Försäkringskassan, att han hade avlidit till följd av hjärntumörer. Samtidigt hade han klassats som 100 procent arbetsför och utförsäkrats. 

Han hette Tomas, han höll på med kartor av Birka på fritiden och han hade två döttrar. Vad ska vi ha statens pengar till, om inte för att kunna se till att en människa kan tillbringa sin sista tid med att ägna sig åt sina intressen och umgås med sina barn – eller att en människa ska klara hyran när hon tvingats ta hand om närstående? Statens pengar är våra pengar. Vi har tjänat ihop dem tillsammans. De ska spenderas på oss, när vi behöver dem.